Murderer without knife *Slow updates*

3.6

Vi gick in i klassrummet och satte oss längst bak. Jag satte mig längst in bredvid fönstret och jag lutade mig bak i stolen och sjönk ner en bit. Daniel satte sig bredvid men satte sig som om han väntade på att någon skulle komma och klå upp honom eller något. Han satt rak i ryggen med händerna hårt knutna framför sig på bordet och blicken var fastklistrad på dörren. Jag rynkade ögonbrynen men tittade framåt på läraren som precis påbörjat lektionen. 

Jag stirrade framför mig medan läraren fortsatte sin genomgång som pågått vad som känts som flera timmar. Jag orkade inte lyssna längre, hon hade förlorat mitt intresse redan vid andra meningen. Hennes händer flög över tavlan när hon pekade på de olika formlerna och siffrorna. Hon pratade fast som om hon försökte få med så mycket som möjligt i en mening. Jag suckade och rätade på mig för att sträcka ut ryggen lite. Jag vände huvudet mot Daniel. Han hade knappt rört sig. Han hade fortfarande händerna knutna vilandes på bordet och ryggen var rak men istället för att stirra slavaktigt på dörren flackade hans blick mellan eleverna till läraren till dörren och sedan i smyg till mig. Jag skakade på huvudet och tittade ner i mitt tomma anteckningsblock som låg uppslaget framför mig. Jag sträckte mig efter en penna som låg på bordet och började sedan skissa på någonting. Det slutade med att jag kopplade ut allt ljud och det var bara jag och pennan. Jag stängde ut allt, mina tankar också. Jag lät bara handen styras över blocket. 

När lektionen tog slut behövde Daniel putta på mig för att jag skulle vakna ur min trans. Jag tittade förvirrat upp på honom och han ryckte på axlarna och log mot mig. Han vände sig sedan om och började långsamt gå mot dörren. Jag ställde mig snabbt upp för att skynda mig efter honom men när jag tittade ner på mina böcker och blocket där jag ritat blev jag kall. Jag höll teckningen framför mig så att jag kunde se den tydligare. Jag svalde när jag såg vad den föreställde. 

Jag rev ut bladet som jag ritat på ur blocket och knycklade ner den i fickan. Jag samlade ihop mina böcker och skyndade mig ut ur det tomma klassrummet. Jag höll böckerna tätt mot kroppen när jag småsprang genom korridoren. Daniel stod vid den andra korridoren och väntade på mig. Han log mot mig när jag kom mot honom. Jag log snabbt och försökte dölja hur skräckslagen jag var. Jag saktade in farten och Daniel började gå bredvid mig. Ingen av oss sa någonting. Vi gick mot skåpen och slängde in våra grejer. Jag slängde snabbt en blick på Daniel för att se att han inte tittade innan jag slängde ner teckningen i ryggsäcken. Jag tittade sedan mot honom igen för att notera att han inte sett något. Han tittade mot mig när han märkte att jag tittat på honom. Han log kort och jag log snabbt mot honom innan jag vände blicken igen tillbaka till skåpet. Daniel stängde skåpet. 

"Kommer du?" frågade han och höjde ögonbrynen. Jag tänkte efter en sekund innan jag nickade. Jag hade väl inget val än att gå till klassrummet. Jag tog snabbt ut mina grejer innan jag slängde ingen skåpet och gick med Daniel till våran sal. Jag slängde en blick bak mot skåpen och såg någon sitta vid borden bakom. Det var bara en skepnad, jag kunde inte se vem det var men det var som en mörk skugga. Innan jag hann fokusera på gestalten och kanske klura ut vem det varit drog Daniel i mig. Jag skakade på huvudet för att koncentrera mig och insåg att om jag gått lite längre hade jag gått in i ett skåp. Daniel gav mig en förbryllad blick men innan han hann säga något var vi inne i salen. Läraren hade precis börjat lektionen och gav oss en irriterad blick medan vi krossade fram mellan borden för att komma till den bakre raden där det fanns två platser för oss. När vi satt oss vände sig Daniel till mig direkt. 

"Vad är det med dig idag? Du verkar helt borta!" viskade han. Även om det var menat som en enkel viskning kunde säkert killen två rader framför oss höra vad han sa. Jag kollade på honom med en menande blick och han ryckte på axlarna för att säga något som "inte mitt problem". Jag himlade med ögonen och suckade samtidigt som jag gnuggade mig i pannan. 

"Jag vet inte, bara lite ofokuserad" sa jag även om jag inte ens trodde på det själv. Jag kanske var det, kan förklara gestalten och teckningen. Men även om jag inte själv trodde på det verkade Daniel köpa min lögn och viskade lite lägre den här gången. Den här gången kunde bara tjejen framför mig höra honom. Och det gjorde hon tydligt genom att vända huvudet och titta på Daniel med en rynka mellan de övermålade ögonbrynen. 

"Det kanske inte ser så ut men det kommer att bli bättre när utvecklingen är klar. Det är bara att dricka lite så går det över, sluta hungern liksom"'

"Ni där bak! Ett ord till och ni åker ut!" sa läraren framme vid katedern och pekade på dörren med en arg blick. Daniel flinade mot mig och vände sig sedan mot läraren och gjorde en honnör och några i klassen fnissade lite. Läraren himlade med ögonen och vände sig mot tavlan igen och fortsatte om andra världskriget. Daniel vände sig mot mig igen och blinkade med ena ögat samtidigt som han flinade stort. Jag svalde och skakade på huvudet för att visa att han var löjlig. Men även om jag inte visade fattade jag inte vad han pratade om. Kanske var det en vampyrgrej? Eller så var det bara Daniel som ätit för mycket socker till frukost som vanligt? Jag vet inte. Men jag visste en sak och det var att jag behövde komma till biblioteket innan dagen var slut. 

Helloooooo igen! Hoppas ni haft det jättebra medan jag suttit ensam på mitt rum och ätit alldeles för mycket godis! Här har ni ännu ett kapitel och om ni skulle tycka om det kan ni alltid rösta eller kommentera för att visa det för mig! Eller så kan ni bara göra det för att ni tycker om godis (;