Förskräckt stirrar Ramona på Theo, plötsligt är allt en mardröm.
Ramona är på skolresa till ruinstaden Pompeji. Hon mår dåligt av alla gipsavgjutningar av dem som dött i vulkanutbrottet som utplånade staden. Hon sätter sig ner för att vila och somna...
"Mina damer och herrar, vi landar strax i Rom och vill därför be er att spänna fast säkerhetsbältena. Kaptenen och hans besättning tackar er för denna resa och önskar er välkomna tillbaka."
Ulrika lutade sig fram för att kunna se ut genom flygplansfönstret.
"Åh, vad spännande, får jag se? Titta, där nere kan man se flygplatsen. Häftigt!"
Ramona tyckte inte att det var det minsta häftigt. Hon tyckte det var läskigt.
Det var första gången hon flög och hon kände på sig att det skulle bli den sista också.
Flygresan hade varit hemsk, med massor av luftgropar och Ulrika som bara hade suttit där, skrattat och sagt "häftigt" hela tiden.
Just nu hatade hon Ulrika.
Varför blev inte hon påverkade av luftgroparna?
Kände inte hon det som om hon ville spy varje gång golvet tycktes försvinna under fötterna?
Och nu... nu satt Ulrika här och pressade henne mot fönstret för att själv kunna se ut, så att Ramona inte kunde undgå att se marken långt där nere.
Jag hatar det här, tänkte Ramona.
Hade det inte varit för att de skulle åka och titta på ruinstaden Pompeji, skulle hon ha tagit tåget hem direkt när de hade landat.
"Ser du, Ramona, ser du vad små bilarna är? Gud, vad häftigt!" sa Ulrika.
"Ursäkta mig, men du måste spänna fast säkerhetsbältet nu. Vi går in för landning."
Ramona vände sig om och såg en vänligt leende flygvärdinna lägga handen på Ulrikas arm.
Tack och lov, tänkte Ramona, när Ulrika satte sig tillrätta i stolen och spände fast säkerhetsbältet. Nu kan hon i alla fall inte trycka ut mig genom fönstret.
Ramona lutade sig tillsynes lugnt tillbaka, men hennes inre var i uppror. Hon väntade spänt på landningen. Ramona visste att start och landning alltid var värst. Det var då de flesta olyckor hände. Tänk om de kraschade! Tänk om piloten inte klarade av att bromsa planet innan banan tog slut. Nervöst spände Ramona kroppen i väntan på smällen.
"Åh, titta, snart sätter de ned planet på marken, häftigt!" ropade Ulrika.
Ulrika lutade sig mot fönstret så mycket hon kunde i sitt fastspända läge.
Jag blir galen på hennes "häftigt". Slutar hon inte snart stryper jag henne, tänkte Ramona. Tänk om inte bromsarna tar, tänk om... Ramona slöt ögonen och väntade på katastrofen.
Ett lätt skrikande från däcken bekräftade att de hade tagit mark och Ramona kände en duns.
Planet saknade ned. Först nu blev Ramona medveten om att klasskamraterna runt om satt och jublade och applåderade. Hon öppnade ögonen och såg över mittgången. Hade de också varit rädda? Var det därför de jublade och klappade händer? Ramona såg att Ulrika tittade på henne med ett leende och hon log tillbaka.
"Det här gick ju bra", sa Ramona lättad, "jättebra!"
Sedan sjönk hon utmattad djupare ned i flygplansfåtöljen.
Oops! This image does not follow our content guidelines. To continue publishing, please remove it or upload a different image.
"Och så håller vi ihop allesammans, spring inte iväg nu!"
Ramona hörde hur hennes lärare, Elisabeth, ropade på dem. Hon tyckte nästan synd om henne. Elisabeth ropade hela tiden frenetiskt för att hålla klassen samlad. Ja, Elisabeth var inte helt ensam, hon hade tre föräldrar till hjälp. Men det var hon som hade huvudansvaret.
Ramona såg hur kompisarna for omkring som yra höns i flygplatsterminalen. De var säkert lika glada som hon över att slippa ut ur flygplanet. Men Ramonas fötter kändes blytunga och hon hade inte alls lust att springa.
"Kom, skynda dig!" sa Ulrika, tog ett stadigt tag i Ramona och banade sig väg genom passagerarhavet.
"Vad är det med dig i dag?" undrade Ulrika.
"Ingenting, lite trött bara", sa Ramona.
Magen var i uppror och benen ville inte sluta darra. De kändes som geléklumpar. Annars var allt bra, jättebra.
Hej!
Det här är min debutbok, som sålde i 11.000 ex första veckan och är översatt till många språk. Sedan dess har jag kommit ut med runt 40 böcker och skriver ständigt nya.
Blev du intresserad av Tillbaka till Pompeji hittar du den här https://www.adlibris.com/se/sok?q=tillbaka+till+pompeji
Berätta gärna vad du tyckte om det här kapitlet.
Fotot på gipsavgjutningen har jag tagit. Det är just den gipsavgjutning som fick mig att skriva boken. Jag ville rädda hunden. Jag döpte den till Pluto och uppfann Ramona och Theo. Det var början på alla min historiska äventyrsböcker som du kan läsa mer om här: http://kimselius.se/hem/bockerna/index.html
