Flera tusen ord

6

FERCENTE
"Fernando Vicente Meira Serquira?"
  Skolsyster ser över kanten på sina rektangulära bågar för att få en bekräftelse. Jag nickar, vill inte prata.
  Det vrider sig i magen av ångest och jag sväljer hårt. Vill inte spy upp böngrytan som jag åt i matsalen för någon timme sedan. Helst av allt skulle jag vilja lägga mig ner och vila, jag är så trött. Men jag vill inte bli omhändertagen. Jag vill inte prata om mina tankar. Det är bara en fas jag går igenom det här med att inte ha någon aptit. Så jag anstränger mig för att sitta upprätt och se någorlunda pigg ut, jag har ingen aning hur bra jag lyckas men jag känner hur jag darrar och jag förbannar mig själv.
  "Hur är det med dig då, lilla vän?" säger skolsyster. Hon sitter i sin snurrstol med ett block och penna i handen, redo att anteckna. Jag sitter mittemot henne i den här fåtöljen.
  "Jo, det är väl bra", säger jag och önskar att jag kunde ta tillbaka det där väl:et. Det låter så mesigt, som om jag 1) inte är säker och 2) faktiskt ljuger. Nu är ju både 1) och 2) sant, men det har inte hon med att göra.
  "Vad var det som hände alldeles nyss? Minns du det?"
  Om hennes röst inte bara hade varit så vänlig, så snäll, så... villig att hjälpa! Fan, nu blir det ju svårare att säga att allt är bra.
  "Ehm, nej, inte riktigt", säger jag medan ordet "fan" går på tomgång i min hjärna.
  "Du förlorade medvetandet för en kort stund, ungefär sextio sekunder." Varför säger hon inte bara en minut? Jag vet inte varför jag blir så irriterad på det. "Hur är det annars? Äter du tillräckligt?" Och hennes blick på min kropp.
  Fan, fan, fan, fan, fan, fan, fan, FAAAAN!
  Inte en gång till.
  Inte ännu en fråga om mina matvanor, min vikt och sådan skit.
  "Jadå", säger jag.
  "Brukar du svimma ofta?" säger skolsyster och antecknar någonting i sitt block.
  "Nej, aldrig", säger jag. "Det har aldrig hänt förut."
  Hon lägger en hand på min panna. "Du känns väldigt kall."
  "Jag har låg kroppstemperatur."
  "Har du högt blodtryck?"
  Jag rycker på axlarna och börjar riva sönder mina naglar.
  "Hur är det hemma, då? Med familjen?"
  "Jättebra", säger jag. För en gångs skull talar jag sanning.
  "Du är adopterad, inte sant?"
  Jag nickar.
  "Som adopterad är det vanligt att man börjar fundera på varför ens egna föräldrar inte kunde ta hand om en. Man kan känna sig bortlämnad, eller kanske nyfiken på sitt ursprung."
  Jag river sönder tumnageln och fortsätter med pekfingret. Systematiskt.
  "Har du såna tankar?"
  Jag skakar på huvudet.
  "Hur är det med vänner? Trivs du i skolan? Har du nån att vara med?"
  "Ja", säger jag.
  "Är du stressad?"
  "Nej."
  Skolsyster tar av sig glasögonen och betraktar mig. "Tar du några mediciner?"
  Jag skakar på huvudet.
  "Är du allergisk mot nånting?"
  "Pollen och sånt på våren, ja, men inte annars."
  "Nåväl. Jag gör en snabb check av längd, vikt och rygg, känns det okej?"
  Nej, nej, NEJ för fan, det känns inte alls okej!
  Jag nickar. Jag är ju en snäll och lydig pojke.
  "Ta av dig skorna och munkjackan och ställ dig på vågen", säger skolsyster.
  Det är dags för mr Meira Serquira aka deprimerade freaket att förklara sig.

LUÍSA
När jag kommer tillbaka till korridoren ligger Fercentes kemigrejer fortfarande på golvet. Jag plockar upp dem, lägger dem i mitt skåp och hämtar mina egna. Bara någon minut kvar till lektionen.
  Jag halvspringer genom den så när som på folktomma korridoren, rusar nerför trapporna och in i korridoren med laborations- och tekniksalar. Läraren, Hugo, låser just upp dörren till klassrummet. Han är en medelålders man med svart hår och olivfärgad hy, och trots att jag inte haft honom mer än en vecka, vet jag att han är otroligt kunnig i sina ämnen. Vi har honom även i matematik.
Jag går in sist, vill inte "ta någons plats". Jag har inte lärt mig klassens dynamik ännu, men förstår tillräckligt mycket för att veta att det kan vara farligt att råka ta någon annans plats.
  Bänkarna står i två rader, en vid fönstret och en vid väggen. Den längst fram vid väggen är ledig, så jag kryper in där.
  Vi jobbar med hållbar utveckling. Hugo har en genomgång och sedan får vi arbeta med vår inlämningsuppgift, där vi ska skriva om vad vi tycker att hållbar utveckling är. "Den begreppsliga förmågan" bedöms också, enligt betygskriterierna.
Jag plockar fram mina anteckningar och min planering och sätter igång med arbetet. En solfläck ligger och jäser på mitt bord och det är ganska tyst i laborationssalen. Det är halvklass.
Jag ser på den tomma platsen bredvid mig.
Medan vi arbetar tar Hugo närvaro. När han kommer till Fercentes namn ser han sig förvånat omkring. "Fercente...?" Antagligen brukar inte Fercente vara borta så ofta.
"Han svimmade typ", säger Willy.
"Det är sant", inflikar Olivia, en blond tjej med rosiga kinder som pillar med sitt hår.
"Vad säger ni?" säger Hugo.
"Fråga henne", säger Elias och nickar mot mig. "Hon vet nog mest, hon följde honom till och med till skolsyster."
"Ursäkta mig, men jag har ett namn", säger jag och blänger på Elias.
"Vafan, du har inte gått här så jävla länge, det är inte så jävla lätt att veta", säger Elias.
"App, app, app!" varnar Hugo. "Sådant språkbruk accepteras inte."
Elias fnyser.
"Ja, han är hos skolsyster", säger jag. "Jag vet inte när han kommer tillbaka."
"Okej, tack, Luísa", säger Hugo och gör en notering i pärmen.

FERCENTE
Omtumlad står jag utanför skolsysters rum efter att dörren stängts bakom mig. Jag är fri.
Hon tyckte att jag borde gå hem, så jag går bort till skåpet och låser upp det med darrande händer, tar min jacka och ryggsäck och knackar på lärarrummet. Säger till Agnez att jag inte mår bra, att jag var hos skolsyster och att hon ordinerade mig att gå hem. Det är bara två lektioner kvar, svenska och geografi. Jag missar inte alltför mycket.
Det känns konstigt att lämna skolan medan schemat fortfarande rullar på. En konstig känsla i magen. Jag sätter mig på huk medan jag låser upp min cykel.
Jag har just knäppt på hjälmen och lett ut cykeln från cykelstället när jag hör en röst. En vacker röst.
"Fercente!"
Jag vrider på huvudet och får syn på Luísa. Vinden leker med hennes nötbruna, lockiga hår och hon ser bekymrad ut. Bekymrad över mig?
Hon småspringer de sista tio meterna fram till mig. "Hur mår du?" frågar hon.
Jag rycker på axlarna. "Sådär. Jag ska hem nu."
Hon ser på cykeln. "Var bor du någonstans?"
"På Platinavägen sju. Det är inte så långt härifrån, fem minuter med cykel. Det ligger nära Periodiskaparken, om du vet var det är."
Hon nickar. "Ja, jag tror det. Men orkar du cykla hem? Jag menar, tänk om du svimmar igen... eller så?"
Jag vet att hon bara menar väl. Ändå kan jag inte låta bli att bli arg.
"Spelar det nån roll?" säger jag, hoppar på cykeln och börjar trampa nerför backen. Jag ser mig inte om en enda gång.