Murderer without knife *Slow updates*

3.9

Jag kände Daniels händer runt min midja medan han försökte att lyfta upp mig från marken. Min kropp var helt slapp, jag kunde knappt lyfta ett finger. Han ställde mig upp och tog mig under knäna för att sedan bära mig till baksidan av huset. Där fanns det inte en chans att någon skulle kunna se oss från den vanliga skolbyggnaden och det var både skugga och lä från vinden. Daniel satte sig ner på knäna och lutade ryggen mot den höga betongväggen. Jag kände hur Daniel la mitt huvud i hans knä där han satt på asfalten. Jag öppnade ögonen halvt men jag hade inte tillräckligt med energi för att kunna slå upp de helt. Jag tittade in i Daniels gröna ögon. Han tittade ner på mig och mötte min blick. Han log svagt. Han strök mitt hår långsamt och jag stängde mina ögon och kände hur smärtan i magen växte sakta. Jag andades orytmiskt och tungt. De enklaste sakerna som att andas och röra sig blev svåra. Jag kunde fortfarande känna Daniels ögon på mig. Han suckade innan han böjde sig framåt. 

"Är du redo?" viskade han och jag nickade även om jag knappt visste vad han menade. Jag ville bara att allting skulle försvinna.

"Jag tror inte att du förstår vad du säger ja till" sa Daniel men jag nickade ändå. Jag försökte resa mig upp men misslyckades. Hela jag föll ihop och mitt huvud landade i Daniels knä igen. 

"Jag förstår, bara få det överstökat" jag hade ingen aning om vad jag pratade om. Det var som om det var smärtan som talade och jag kunde inte stoppa meningen innan orden lämnat min mun. Daniel skakade på huvudet innan han lutade sig framåt igen för att viska i mitt öra. 

"Minna, det kommer göra dig till Nayeli. Det här kommer att göra dig till en vampyrängel" jag kunde inte få fram ett ljud. Det var som om allting stannade i min kropp. 

"Gör det" kraxade jag fram mellan sammanbitna tänder. Daniel suckade och förde handen som han hade strukit mitt hår med upp till sitt ansikte. Jag följde honom med blicken. Hans ögon blev neon gröna och hans huggtänder syntes när han öppnade munnen. Han sänkte sedan huggtänderna ner i sin handled och lät den röda vätskan sippra fram. Jag spände axlarna av ren och skär rädsla men samtidigt så var det någonting med det som gjorde att jag inte kunde släppa blicken ifrån hans arm. 

Den röda vätskan rann sakta ner som droppar nerför hans arm när han släppte taget om sin handled. Hans blodröda läppar framträdde tydligare mot det bleka ansiktet och de gröna ögonen lyste upp hans ansikte ännu mer. Han förde handleden mot min mun. Innan jag hann tänka hade jag grabbat tag om hans handled och fört den snabbt mot min mun. Jag sög bort all det röda blodet och kunde känna hur det rann ner i halsen på mig, samtidigt som all smärta plötsligt försvann. Jag tryckte hans handled hårdare mot mig och satte mig sakta upp för att få i mig mer. Det gick en stöt igenom hela min kropp och jag hade aldrig känt mig lika levande som jag gjorde nu. Om nu vampyränglar var levande?

"Så, nu ska vi inte utmana ödet" sa Daniel och drog bort sin handled ifrån mig. Jag andades häftigt och hackigt medan jag torkade bort det sista runt munnen och stoppade det mellan mina läppar. Daniel skrattade svagt och jag log och lutade mig tillbaka i hans famn. Han kramade om mig men den fina stunden varade inte länge nog. Jag såg i ögonvrån hur en svart skugga kom närmare och närmare. Jag vände huvudet ditåt bara för att se hur Reagans ansikte glänste i eftermiddagssolen. Daniel lutade sig fram och drog bort mitt hår och satte det bakom mitt öra. Hans läppar snuddade vid mitt öra när han viskade:

"Spring" 

På några sekunder var både han och jag upp från marken och springandes i ful fart åt andra hållet. Daniel höll ett fast grepp om min hand medan han sprang framför mig. Baksidan av huset täcktes av buskar och träd vilket gjorde att vi behövde ducka och hoppa om vi ville ta oss framåt så snabbt som möjligt. Både jag och Daniel skrattade så att det gjorde ont i magen medan vi sprang. Det fanns ingen anledning att skratta egentligen, Reagan hade säkert sett mig dricka Daniels blod, men det var något som gjorde att det bubblade i magen på mig. När vi kom ut på en skogsdunge stannade vi i skuggan av ett träd och Daniel släppte taget om min hand. Vi andades snabbt och häftigt medan vi försökte att hämta oss. Vi tittade tillbaka för att försäkra oss om att ingen följde efter. Vi tittade sedan på varandra och skrattade igen. 

Daniel tog tag i min hand igen och drog mig närmare genom att lägga en hand på min rygg. Han log mot mig och jag log mot honom. Han höll mig nära samtidigt som vi vaggade fram och tillbaka på stället. Daniel började sedan att föra mig runt på den lilla skuggbelagda lunden medan vi skrattade. Mitt hår flög i vinden när han häftigt svängde runt. Han släppte taget om min midja och snurrade runt mig tills jag blev alldeles yr och behövde sätta mig ner. Vi skrattade och skojade med varandra tills solen började försvinna bakom horisonten. Det blev kallare så fort solens värme försvann och vi kröp ihop tillsammans. Vi satt och stirrade ut över skogsdungen. Jag lutade mig mot hans bröst och han lutade sig mot den tjocka trästammen. 

"Vad tror du att Reagan ska göra?" frågade han och jag ryckte på axlarna. 

"Jag vet inte" sa jag kort men så kom jag på varför jag varit i biblioteket under dagen. Jag tog fram min väska som hängt över axeln. Jag öppnade den försiktigt och började rota bland skräp och böcker. Sedan hittade jag den och vecklade långsamt ut den. 

"Vet du," började jag och jag kände hur Daniel flyttade lite på sig för att se teckningen bättre. 

"Jag tror jag faktiskt vet vad hon kommer att göra" sa jag och jag kunde se i ögonvrån hur Daniel tittade ner med frågande ögon på mig.

"Vad?" frågade han och begravde sitt ansikte i mitt hår. 

"Hon kommer att starta krig"