Flera tusen ord

17

Forever young - Alphaville
  Trevlig läsning!

* * *

Luísas perspektiv

Vi står i hallen och jag ska just gå.
  Jag var här hela lunchrasten. Fercentes ångestattack gick över och jag lovade att jag skulle komma tillbaka när skoldagen var slut.
  Nu är klockan halv sex och jag måste ge mig av.
  Vi satt vid köksbordet med varsin kopp te, jag med en linssallad, han bjöd mig på lunch. Fercente åt ingenting. Jag kunde inte tvinga i honom någonting, han såg ut att bli spyfärdig så fort han petade på ett salladsblad.
  "Ring när du vill", säger jag och kramar honom igen.
  Han är kall, inte som när jag hittade honom i förmiddags. Då var han brännhet.
  Det känns inte riktigt bra att lämna honom här. Men vad ska jag göra? Mamma vill att jag ska vara hemma senast sex. Varför vet jag inte. Jag försökte övertala henne om att jag skulle få vara ute senare, men hon sa nej. Vad händer egentligen? Jag har aldrig haft några bestämda tider förut.
  "Jo..." säger jag och biter mig i läppen. "Du kanske tycker att det är jobbigt att prata om, men... du borde söka hjälp. Det är allvarligt."
  "Jag vet", säger han.
  Det finns tusen saker jag skulle vilja säga till honom. Flera tusen ord som absorberas när han ser på mig. Hans ögon smälter bort orden och kvar finns bara en gapande mun.
  "Kommer du till skolan imorgon?"
  "Jag ska försöka", lovar han.
  Hans gröna ögon är det sista jag ser innan dörren stängs bakom mig.
  Jag är så inne i mina tankar att jag inte märker tjejen som kommer gående mot mig. Vi krockar och jag ser förvirrat upp.
  "Oj, förlåt!" säger jag.
  Hon drar handen genom sitt pageklippta hår och ler blygt. "Ingen orsak."
  "Jag tror du fick ett sår..." säger jag.
  "Nej, nej, det hände på idrotten", säger hon.
  Medan jag går mot busshållplatsen slår det mig att det var precis så Raul sa.

Rauls perspektiv

Jag hör springande steg mot den fuktiga asfalten bakom mig. I nästa sekund kastar sig Luísa om mig.
  "Heeeej!" skrattar hon och ler ett lyckligt leende. Hennes lockiga, rufsiga hår flyter ut som smält choklad över ryggsäcken och axlarna. Kappan är oknäppt.
  "Hej hej", säger jag och försöker le tillbaka, men det gör så ont i käken att jag slutar med en gång.
  Jag drar in händerna i jackans ärmar för att dölja bandaget på handleden. Tur att jag tog den lite för stora jackan idag.
  När vi kommer hem säger mamma att hon vill prata med oss. Hon har haft sin lediga dag idag och då kan man förvänta sig en stor och omsorgsfullt lagad middag. Ett glatt humör brukar följa med henne hela dagen.
  Men nu ser hon bara allvarlig ut.
  "Snälla, får jag bara duscha först?" ber jag.
  "Om du gör det på tio minuter", säger mamma.
  Luísa ser ut som ett frågetecken och tittar frågande på mig, som om jag skulle ha något svar på mammas mystiska beteende.
  Jag tar vartannat trappsteg och när vattnet strilar över mig känns det som en lättnad.
  Det känns befriande att tänka att det är Markus, Filip, Victoria och Rebecca som försvinner ner i avloppet.

* * *

En fråga till den som vill besvara: Vad tror ni mamma kommer berätta? Det är alltid kul att höra ens läsares tankar.
  Nu ska jag plugga samhällskunskap. Ha det så bra!

/Wowyita