De Fyra Elementen [BOK 1]

KAPITEL 7.

Naomi

Jag rycker till. Det är svårt att hålla sig vaken. Havsvågorna kluckar lugnande mot stranden och luften är sval. Elden har brunnit ut för ett tag sedan, men eftersom natthimlen är fylld av glittrande stjärnor har jag ändå tillräckligt med ljus. Jag har försökt läsa boken men nu har jag börjat stirra intensivt på sidorna som om dem skulle kunna avslöja någonting för mig, men det gör bara ont i ögonen. Jag tänker på Hyenne som tände facklan ner i det gömda biblioteket. Jag inte släppa det med tanken. Luisa tassar fram till mig och jag kan omedelbart känna av hennes sinnesstämning. Hon är trött och behöver vila. 

"Sov du, Luisa.", ber jag henne. Hon gnyr motvilligt och slickar sig om nosen. Sedan dunsar hon ned på marken och kryper ihop nära mig. Det känns bra att ha Luisa. Hon är som en del av mig och jag kan knappt minnas hur det kändes att inte ha henne. När själen knyts ihop med självandraren växer man i sig på något sätt. Jag har inte sagt något till Hyenne - Luisa har märkt det - men någonting följer Hyenne. Det kommer inte ta särskilt lång tid innan förföljaren knyter sig samman med Hyenne. 

Jag håller på att somna igen, och min blick vandrar över de uppslagna boksidorna en sista gång. Någonting fångar mitt uppmärksamhet och plötsligen är jag helt klarvaken. Jag håller andan medan jag jämför tecknen. Några av tecknen är identiska med de på läderbiten. Det jag lyckas översätta ur texten är frasen "Bortom himlaandarnas berg". Det låter nästan som en bön, tänker jag. Hur lyder fortsättningen? Jag bläddrar ivrigt genom sidorna. Vad finns bortom de bergen?

Jag funderar på om jag ska väcka Hyenne, men hon sover så tungt. Jag bestämmer mig för att låta bli, och istället fortsätta bläddra. I slutet av boken är ett par sidor borta. Någon har rivit ut dem. En djup suck undslipper mina läppar och jag slår ihop boken med en duns. Luisa lyfter på huvudet och ser på mig med hennes blåa ögon. Jag nickar till hennes fråga och lägger mig bredvid Hyenne. Luisa ger sig iväg för att vakta området några timmar fram till gryningen.

Jag vaknar av Hyenne som skakar om mig våldsamt. Jag öppnar skärrat ögonen när sömnen skakas ur mig. 

"Var är vargen?", utropar Hyenne med rädsla i rösten. Jag förstår ingenting. 

"Åh, hon håller vakt.", förklarar jag när mina minnen kommer ifatt mig. 

"Det är lunchdags.", talar Hyenne med spänd röst. Jag reser mig upp direkt med ett våldsamt bultande hjärta. 

"Jag borde... jag borde väl veta om hon var i fara. Hon är ju min sjä- självandrare. Eller hur?", stammar jag fram. Hyenne stirrar på mig men sedan nickar hon. Plötsligt hör vi ett yl och jag har redan börjat springa. 

"Naomi! Stanna! Det kan vara en fälla!", skriker Hyenne efter mig. Jag hör hennes steg tätt efter mig. 

Vi springer och springer över sanddynorna. Det blåser och mina blonda långa hårtestar trycker sig mot mitt ansikte. Plötsligt ser jag rök. En tjock mörk rök som stiger mot himlen. I dalen nedanför ser jag Luisa, men också ett tiotal nemer. Jag skriker högt av raseri och skräck. 

"Det finns ingenting vi kan göra.", väser Hyenne och ser barsk ut. Hon har ingen aning om vad jag går igenom just nu. Hela min kropp och mitt sinne vill återförenas med Luisa. Det är plågsamt att försöka stå emot. Jag biter ihop hårt och känner blodsmak i munnen. Mitt huvud dunkar obarmhärtigt av min egen rädsla blandad med Luisas. 

"Rollen som den kloka passar verkligen inte dig.", säger jag barskt. Hyenne stirrar på mig med vidöppna ögon. Hon inser inte vad jag tänker göra innan det är för sent. Jag rusar ner i dalen. Nemerna stirrar på mig. Jag struntar i deras blickar och springer fram till Luisa som är fastbunden vid en stor tall vilken som har borrat ner sina kraftiga rötter i sanden. Jag hinner fram till henne och slänger mina armar kring hennes hals. Hon piper och protesterar, men samtidigt tycker hon att det är skönt att se mig. Hennes tankar berättar om vilken fara jag befinner mig i. Jag kan känna det i hela kroppen.