Malfoys Trillingar

Kapitel 14. En "normal" skoldag på Hogwarts

(Mollys perspektiv)

Jag vaknade upp. Jag hade just haft en hemsk mardröm.
Drömmen hade känts så verklig men det var ju en dröm. Eller?
Jag hade varit med Ash och så hade Melanie, Score, Sky, Johanna, Ash vänner och massor av andra personer kommit och sagt att vi inte fick vara med varandra och skrikigt och förbjudit oss att vara med varandra, dessutom fick Score och Mel det som att låta att jag var mycket mindre än dom och inte kunde ta hand om mig själv! Som att jag skulle behöva en barnvakt hela jävla tiden?! Som att jag var liten och svag! Men det är jag inte alls!
Sedan skrek jag på dom att Ash var annorlunda än vad dom trodde och att han dessutom kunde se direkt att jag har Aspbergers och samtidigt hjälpa mig med det. Jag har bott med Melanie och Score sedan vi alla tre föddes och dom har aldrig märkt minsta skymten av det. Aldrig har dom ens reagerat på det. Aldrig har dom någonsin haft nöjet eller orkat fråga "Molly varför är du så blyg egentligen och varför stammar du typ hela tiden?" Aldrig.
Jag hade blivit så arg och så ledsen. Jag hade fått ett raseriutbrott, vilket jag får typ en gång på fem år så alltså när det händer är det ganska rejält och jag kan inte kontrollera mig och vet oftast inte vad jag gör...
Men jag tog mig upp till Astronomitornet och utan att kunna tänka klart så ställde jag mig på utsidan av räcket och hoppade. Jag slog i marken och jag ville skrika och gråta men det gick inte. Det var som om mitt medvetande var där men att min hjärna inte kunde skicka ut signaler till min kropp...
Jag låg bara där först och sedan hörde jag någon som gick förbi. Det lät som ett par klackskor när personen gick på asfalten lite längre bort. Sedan kom personen fram och stod vid mig. Personen började prata och det visade vara sig en tjej. En tjej vid namn Nellie Beck.
"Åh så synd, hon verkar vara död. Tänk om det ändå vart jag som hade varit den lyckliga att få knuffa ner henne uppifrån Astronomitornet. Aja, jag är den första som tackar den eller dem som har sätt till så att vi slipper henne i vår värld. Hon är ändå värdelös och patetisk, och killar säger att hon faktiskt är söt? HA! Om hon är söt då är jag en ängel! Åh, vänta... Det är jag ju redan! Dessutom så har Graiblin sagt att hon är jättesöt och att han gärna skulle vilja bjuda ut henne?! Hur kan han tänka så?! Hon har säkert gett honom en kärleksdryck annars skulle han vara helt störtförälskad i mig precis som alla andra! Men synd för alla andra att Albus redan har vunnit mitt hjärta! Och jag har vunnit hans! Han har bara inte vågat tala om det för fula Finnigan och smutsskallen Lex Granger!!" Hörde jag henne säga i drömmen. Den djävulska maran! (OMFG OMFG OMFG TYCKER ASH ATT JAG ÄR SÖT?!!?!!!! OMFG OMFG OMFG!!! VILL HAN DESSUTOM GÅ UT MED MIG???!!!!?!! VARFÖR KUNDE INTE MIN DRÖM VARA VERKLIGHET?!?!! Juste, jag begick typ självmord i drömmen...)
Men sedan kom Melanie... Från luften... Hur fattar jag inte men allt svart trots att jag hörde allting. Först kom Score och trodde att Melanie hade gjort det mot mig... Hur kan han ens tro en sådan sak?! För det första var det alla deras fel för att det var dom som triggade igång mig och det var deras fel att jag fick ett raseriutbrott från början och faktiskt begick självmord... Om det ens kan kallas för självmord..? Men sedan hämtade Albus och Frank massa lärare och sedan kom det botare och jag blev förd till Sankt Mungos.
Mamma och pappa kom dit när jag låg helt orörlig på den sjukt obekväma sjukhussängen. Mamma grät hysteriskt och skrek och bröt ihop helt. Pappa satt bredvid mig och höll i min hand och bara grät och svor och sa saker som "varför Molly?", "Jag älskar dig", "Nu har jag en enorm spricka i mitt hjärta ett stort hål!", "Snälla Molly kom tillbaka! Vi behöver dig!" och "Du har alltid varit min lilla prinsessa, Score har varit min stora pojke och Melanie har varit min lilla tuffing. Jag älskar er och eran mor över allt annat och jag kommer alltid att fortsätta göra det vad som en händer!"
Sedan tvingades mamma och pappa att åka, botarna sa att dem inte kunde stanna längre. Att dom skulle få besked så fort något nytt skedde.
Sedan gick det kanske fem till tio minuter innan en annan person kom.
Det var en kille och han verkade komma ensam. Botarna ville inte släppa in honom men han vägrade att gå där ifrån.
Det var Ash.
Han gick fram till mig och kramade om mig.
"Se till att bli bra. Du är den första jag visat mitt riktiga ja för. Dina föräldrar behöver dig Molly. Dina vänner behöver dig. Scorpius behöver dig. Melanie behöver dig. Och framförallt. Jag behöver dig. Kom tillbaka till oss, till mig. Jag.. Jag älskar dig Molly" Sa han. Sedan var han tvungen att gå. Jag ville skrika "Jag ska inte lämna dig! Jag älskar dig också!" Men det gick inte. Jag kunde inte säga något alls. Det gick inte.
Sen var han tvungen att gå på grund av att botarna körde ut honom för att dom ville göra massa tester på mig eller något liknande.
efter någon minut slogs dörren upp igen. Jag hörde vilka det var som kom. Score, Johanna, Sky, Mackenzie, Jackie, Lex, Lexi, Albus, Frank, Rose och Alice. Dom alla störtade in och jag kunde höra hur Sky, Johanna, Mackenzie och Jackie grät massor. Score hade satt sig på knä bredvid sängen och jag kunde känna hur hans tårar blötte ner sängen lite. Ingen sa något. Det var tyst. Tills att botarna tvingade ut dom.
Alla mina vänner hade varit där. Alla förutom en. Melanie. Min egen syster hade inte varit här. Henne saknar jag nog mest av dom alla. Jag älskar henne. Hon är min syster. Min bästa vän. Varför har jag varit en sån idiot och inte vågat berätta för henne?!
Alla hade gått. Minuterna gick. Snart hade en kvart gått sedan alla hade lämnat. Botarna hade gjort massor av saker men det hade jag inte orkat bry mig om. Dörren slogs upp. Jag hade hört en välbekant tjejröst stå och skrika på en främmande kvinnoröst.
In i sjukhussalen sprang den jag helst av allt i hela världen ville träffa. Den jag ville få prata med.
Melanie var det som kom in rusande. Melanie var det som slängde sig ner bredvid mig. Jag hade inte varit med om att Melanie grät sedan vi var bäbisar. Men nu hörde jag hur hon grät på riktigt. Hon sa massor av grejer som fick det att göra ont i mig. Saker om att hon aldrig borde ha föds. Men hade hon inte födds så hade jag aldrig haft min bästa vän. Jag hade aldrig haft någon som ställt upp för mig och försvarat mig i vått och torrt. Jag hade inte haft någon jag kunnat berätta allt för... Eller tja, allt utom en grej.
Sedan försvann hon. Bara sådär. Hon gick inte ut genom dörren reste sig inte från min säng hon bara försvann.
Och där vaknade jag.