Tonårsflata

Kapitel 1

Jag vaknar av att min telefon blir spammad med en massa medelanden.
"Tony svara"
"jag mår jättedåligt kan du svara på skype"
"är du ens vaken????"
"jjfjgjhjfojf"
"ring mig när du vaknar"
"ja älskar dig"
Jag sätter mig snabbt upp och kollar vem det var som skrev, Agnes, världens bästa Agnes, världens finaste och snyggaste och underbaraste Agnes. Men också Agnes som mår dåligt och väcker mig mitt i natten när hon har ångest.
"jag är vaken bby, ringer dig nu" Svarar jag på hennes sms.
Jag ringer henne på skype och hon svarar direkt. Hon ligger i sin säng utan smink och med alldeles röda ögon.
- Förlåt för att jag växkte dig men ingen annan svarar, säger hon och börjar nästan gråta.
- Det värsta som kan hända är att jag är lite trött imorgon, oroa dig inte om det. Hur mår du?
- Skit
- Om du inte hade bott på andra sidan stan och det inte hade varit mitt i natten hade jag kommit och kramat dig nu.
- jag saknar dig, viskar hon
- Jag saknar dig också, viskar jag tillbaka
Vi sitter tyst ett tag och kollar på varandra genom skype, hon är så vacker, det vackraste som finns.
- Nästa gång vi träffas ska jag lova att ha på mig dendär gråa jättefluffiga klänningen, skrattar jag.
- Den som gick sönder när jag tog på mig den?? ler Agnes tillbaka
- Ah jag har lagat den
Vi fortsätter prata i någon timme tills jag bli jättetrött och måste sova.
Efter något som kändes som 10 minuter ringer min väckarklocka, jag släpar mig ut ur sängen och in i duschen.
Jag gillar skolan, även fast 50% av alla elever är elaka och dem flesta lärare är dåliga så gillar jag att ha något att göra. Att gå upp tidigt och tvinga mig själv att sätta mig på bussen, att jobba i skolan och göra läxor, jag har inget emot det.

På bussen träffar jag Henrietta, en kompis i nian, vi pratar oftast mycket om tråkiga saker som vädret eller vad vi gjort under helgen, men idag diskuterar vi länge hur homofobisk hennes mamma kan vara ibland och hur galna mina föräldrar är.
Mina föräldrar kanske inte borde ha blivit mamma och pappa, men dem är endå dem bästa föräldrarna man kan tänka sig. Pappa skämmer bort mig genom att köpa galna hårfärger och platåskor, han brukar frånvaroanmäla mig från skolan bara på skoj och har flera gånger sagt åt mig hur man kommer undan med stöld och vart jag kan få tag på weed.
Pappa och jag är bästa kompisar, jag åker nästan varje dag till honom på jobbet och så brukar vi göra konstiga lekar som "gissa namnet" när man ser en människa och ropar ett namn man kan tänka sig att den heter. Om personen vänder sig om hade man rätt och får ett poäng.
Min pappa är den bästa pappan i världen, trots att han försöker allt för att skämma ut mig, och trots att han inte pratar svenska.
Min familj och jag flyttade till Sverige när jag var 5, mamma lärde sig fort svenska, precis som jag. Men eftersom att pappa tidigare bara har haft jobb där han pratar engelska, och hemma pratar vi bara tyska har han aldrig behövt lära sig svenska.
Men jag bryr mig inte om pappa säger "tjejornor" istället för "tjejerna" och trodde att när jag sa "faktiskt" att jag egentligen sa "fuck this". Jag bryr mig inte för att jag älskar min pappa.

När jag kommer fram i skolan låser jag upp skåpet och lägger in mina saker. Jag sätter mig på bänken utanför vårat klassrum och sätter på musik. Glee versionen av "river deep mountin high".
Jemima går förbi, hon är snygg, jättesnygg, kort blont hår, små händer och söta små marsvins ögon. Jemima var den smartaste tjejen på hela skolan, jag brukar äta lunch med henne om det inte finns någon annan som vill äta med mig. För ett halvår sen var jag jättekär i henne men efter ett tag gick det över och nu är jag gärna vän med henne.
Det finns många interesant människor på min skola, Effy, Milo, Alexandra, Linda, Olivera och Hampus är bara några exempel. Men jag känner knappt någon av dem, kanske är just därför jag tycker dem verkar så interesanta...