Back to the beginning

- 47 -

Haltande tar jag mig fram igenom korridoren. De dörrar som inte hade någon glasruta sparkade jag upp och bakom vissa fanns det soldater, medan vissa endast hade skrämda arbetare som genast lyfte armarna till taket för att skydda sig själva. Korridoren var lång och efter mig hade jag lämnat ett spår av utslagna vakter. I ett rum hade de till och med fått tag i mig men som tur var såg de mig som svag eftersom jag är skadad så jag kunde lätt slå ut dem med min gåva, även om det tog emot. Men just nu var jag så sårad att jag inte riktigt vet vad jag ska ta mig till mer än att få allt det här överstökat. Mitt hjärta känns som det gått sönder i flera bitar och det värker och gör ont. Tårarna har hotat att rinna över ett antal gånger.

I slutet av korridoren fanns det endast en dörr kvar samt en hiss och en trappa. Jag såg att hissen inte var igång så jag behövde inte vara orolig för tillfället att hamna i ett bakhåll. Jag tog ett djupt andetag och tog mig närmre dörren. Med pilbågen framför mig laddad och klar tog jag en sista ork och sparkade in dörren. Mitt ben värkte men jag gjorde allt för att bortse från det och endast fokuserar på vad som komma skall.

Dörren åker upp och jag tar in situationen framför mig. Jag blir chockad över vad som syns framför mig. Kontoret är stort och antagligen det största i skyskrapan. Ett stort skrivbord står vid det stora fönstret och bokhyllor står längs med ena väggen. På andra sidan pryder en soffgrupp rummet och det är vem som sitter där i som får mig i chock.

"Ellie?" stammar jag fram och har ingen aning om hur jag ska hantera situationen. I en fåtölj på andra sidan soffan som Ellie sitter i, befinner sig vem jag gissar mig fram till är Marianne då hon har en pistol riktad mot Ellie och ett stort flin på läpparna.

"Välkommen Kaylee, jag ser att du känner igen vår gäst" flinar Marianne med ett ondskefullt leende på läpparna. Jag står fortfarande fast frusen och gör ingenting. Min blick far snabbt över rummet igen och jag ser hur en soldat kommit fram ur skuggorna. Mot skrivbordet står han numera lutad med en pistol riktad mot mig.

"Sänk pilbågen Kaylee" hans röst ger mig rysningar och kalla kårar tar sig upp längs med min ryggrad. Sakta sänker jag bågen mot marken och tar ett djupt andetag. Jag måste få reda på vad som händer.

"Vad gör du här Ellie?" väser jag fram. Jag kollar hela tiden avvaktande mot soldaten och Marianne. Ellie ser ut att skämmas då hon kollar ner på sina hårt ihop knutna händer som ligger i hennes knä.

"Ellie här har försätt oss med information hela den här tiden" flinar Marianne. Jag riktigt känner hur färgen försvinner ur mitt ansikte. Jag känner hur ilskan börjar vakna till liv inom mig och växer sig bara starkare.

"Hur kunde du?! Du var som en mor för mig. Du tog hand om mig. Var allt bara en stor lögn?" väser jag fram full med förakt mot kvinnan som tagit emot mig och behandlat mig som en av sina.

"Jag gjorde vad som var rätt för min familj" mumlar hon fram men vägrar fortfarande att möta min blick.

"Vadå? Att utsätta hela din familj för fara?!" väser jag hatfullt fram.

"Kaylee, Kaylee, bara inse det. Du är endast en bricka i spelet som måste väck. Ingen behöver dig, du är värdelös" flinar Marianne ondskefullt. Jag känner hur en stor klump bildas i magen. Är det verkligen sant? Kanske hade allt sett annorlunda ut om jag dött den dagen jag flydde? Eller kanske inte fötts i huvud taget? Mitt självförtroende krossas i bitar och jag vet inte hur jag ska reagera. Kanske ska jag ge upp en gång för alla? Ellie ljög för mig och min modersbild krossades med mitt självförtroende. Cade hatar mig mer än något annat och Aleah skulle utan tvekan klara sig utan mig med alla människor som älskar henne runt omkring henne. Jag är bara en av alla och hon skulle inte ens märka om jag försvann.