Tjejen var försvunnen sekunden efter hennes otydbara svar. Likaså Oscar. Han hoppade snabbt bort från stenblocken och rörde sig i samma riktning som tjejen.
Emma ropade efter honom och sprang efter honom till en början, men han vart bestämt och sprang istället efter tjejen.
"Hallå, tjejen!" skrek han i skogen som han nu befann sig i.
Han hade tappat Emma under sin springande resa och trevade nu försiktigt fram mellan grenarna.
När han tillslut hörde ljud några meter i den sydöstra riktningen tystande han. "Vad tänker du med?", hördes en maskulin röst. Ett snyft tog sin plats. "Du har ett manus du ska följa. Ingen mening med det om du ska hitta på andra repliker!", den maskulina rösten höjdes och strax följde en smäll.
Oscar kunde nu se tjejen och mannen. "Jävla sopa" röt mannen innan han försvann och lämnade tjejen.
Tjejen föll mot marken och lät tårarna falla. Den uppkäftiga och tuffa tjejen grät. Oscar sprang snabbt fram till henne när mannen var utom synhåll och sattes på huk framför henne. Han smekte hennes röda kind och strök sitt finger över hennes uppsvällda läpp. Det såg verkligen ut som Nicole. Hans underbara Nicole.
En tyng tystnad lades över de.
Tjejen grät över smällen hon precis hade fått och Oscar tystade henne genom att göra henne bekant med hans famn. Efter att hennes snyftningar avslutades kunde inte Oscar hålla sig mer.
"Vem är du?" mumlade han.
"Du kommer verkligen inte ihåg mig" flinade hon till men slutade när hennes läpp skickade signaler till hjärnan att det gjorde ont.
"Vem är du?" upprepade han sig.
"Ett problem"
Hon ställde sig upp osäkert. Balansen var inte direkt på topp. "Fall inte tillbaka Oscar, snälla" mumlade hon innan hon gick.
Han slöt sina ögonlock i hopp om att försöka gömma hans tårar. Men ner för hans kinder kom de ändå.
Hon påminde honom om Nicole så enormt mycket att det fick hans mage att snurra ett extra varv. Han visste precis vad tjejen menade med hennes sista ord. Olyckligtvis var det försent, han hade fallit tillbaka efter att den mystiska tjejen hade kommit tillbaka. Hon var en kopia av Nicole. Men det var inte det som fick han gråta. Utan tanken av att Nicole var borta, tack vare Omar. Och mannen i skogen som slog tjejen var Omar.
-
"Snälla älskling förlåt" mumlade han mot Emmas nackvek. "Jag ville bara prata med tjejen, det var inte meningen att gå iväg sådär" fortsatte han. Han hade virat sina armar runt Emmas midja och strykt undan håret från hennes nacke. Han vände på henne. "Hjärtat?" log han.
"Kan vi sätta oss ner och prata om det vi hade påbörjat?" mumlade hon.
Oscars läppar bredde ut sig och ett stor leende följde med ett "självklart".
Han lyfte upp henne så att hennes ben var runt hans midja och hennes ansikte mot hans. Så att ett skratt delades mellan de.
När de väl kom till sängen, la Oscar sig ner och Emmas huvud lutades på hans bröstkorg. "Oscar, är det gamla spår du hålla på att falla i? Eller vad är det som händer egentligen?" sade hon medan hennes finger ritade små cirklar på hans bröstkorg.
--
Okej så denna boken var väldigt komplicerad märkte jag haha. väldigt svårt att skriva så att säga.
men heyy, ett kapitel fick jag iallafall ihop.
vad tyckte ni? är det godkänt hah
