Flera tusen ord

21

Standing Still - Roman Lob

* * *

RAUL

Luísa är inne i en manisk period igen.
Hon får för sig helt galna saker. Hon möblerar om, stannar uppe till klockan två på natten, sover bara ett par timmar. Hon är vaken när jag går och lägger mig klockan 23, och vaken när jag stiger upp klockan sju. Det börjar bli tröttsamt.
Jag vet inte vad som är värst. När hon är depressiv eller manisk.
Jag slits mellan den vanliga Raul och den nya, som skapats här i Sverige. Ena stunden knyter det sig i magen av smärta inför måndagen, i nästa ögonblick sträcker jag på mig och går långa promenader utan slut.
Jag känner mig vilse. Vardagen känns så fattig på lycka. Några har dränerat mig på den jag brukade vara, och spärrat in mig i en cell med dubbla lås.
I skolan håller jag och Miriam ihop.
Vi gör grupparbeten tillsammans, springer ikapp bort från skolan så att de inte ska hinna ta oss, gömmer oss på toaletten och gör läxor och hoppas att de tröttnar på att vänta, plåstrar om varandra när de får tag i oss.
Och jag har börjat tycka om henne. Tycka om henne på riktigt.
Förälskad.
Jag smakar på ordet.
"Det är mat!!" skriker Luísa med många fler utropstecken än två. Jag lämnar mitt rum och följer lukten av stekta bönor ner i köket.
"Vad har du gjort?" säger jag när jag kommer fram.
Luísa ler och torkar bort några svettpärlor i pannan. "Tacos! Med böngryta och sedan en massa tillbehör."
"Det ser jättefint ut", säger jag. "Men jag tänkte på..." Jag nickar mot kladdkakan som står och svalnar på spisen.
"Å, den? Jag kände för att baka nånting bara. Ser den inte god ut?"
"Eh, jo, visst..."
Jag sätter mig vid bordet och råkar slå i underarmen i bordet, på precis samma ställe som jag har ett blåmärke. Smärtan strålar ut genom hela kroppen. Telefonen ringer.
"Jag svarar!" kvittrar Luísa och försvinner ut i hallen. "Hallå?" hör jag henne säga. "Å, hej mamma, hur är det? Jo, med oss är det bra, det var länge sedan jag mådde såhär bra. Vad snackar du om? Nej, jag är inte manisk. Men nej, mamma! Oroa dig inte. Vi har det jättebra. Hur är det med Isabel då? Jaså? Jaha. Men när kommer du hem då? Va? Skojar du? Nej, nej då, vi klarar oss väl. Men varför? Okej då. Ja, du kanske vill prata med Raul. Jo, han sitter här och väntar på mat. Nej, jag skämmer inte bort honom. Verkligen inte. Har man överskottsenergi så har man!"
Hon studsar in i köket och räcker telefonen till mig.
"Hej Raul." Mammas röst är sträv, lite tillbakahållen. Någonting är annorlunda. "Du tar hand om din syster, va?"
"Jag försöker", svarar jag.
"Jag måste stanna här ett par dagar till."
"Ett par dagar?"
"Tio, närmare bestämt."
Jag ser på Luísa som placerar ut hembakade tacobröd på tallrikarna. "Mamma, det är mer än ett par dagar."
"Jag vet. Förlåt att det blev såhär."
"Det gör inget. Men varför ska du stanna?"
"Jag berättar när jag är hemma igen. Se till att Luísa går till psykologen när hon ska. Hon har en tid på onsdag. Jag för över några tusen på ditt konto så att ni klarar er. Ring om det är något."
Jag lägger på och betraktar Luísa som förtjust gör ett vackert knyte av sin taco.
Varför känns det som om mamma är i Lissabon för att reda ut det förflutna? Eller inte reda ut, kanske. Det finns väl inte så mycket mer att säga.
Men det känns som om hennes vistelse där har någonting att göra med pappa och en syster som inte längre går att krama.
En syster som var den andra av tre.