6

1.7K 111 5
                                    

Felix perspektiv

"Hon skickar sällan hjärtan Ogge, något är fel." Yttrar jag oroligt för säkert tionde gången och biter nervöst på mina naglar.

Ogge suckar tungt och tar en klunk av sin Loka, ser på mig med avsmalnade ögon och skakar på huvudet.

"Men hon fick väl mycket information att ta in? Som hon skrev, hon behöver låta det sjunka in." Försöker han lugna ner mig med, men förgäves. Jag blir inte ett dugg lugnare av hans ord utan känner istället hur irritationen växer inom mig. Ogge är den som står Vanessa närmast på det vänskapliga sättet och han bör verkligen förstå att något är fel.

"Då hade hon hört av sig, det har gått sex timmar sedan hon skickade smset. Nu svarar hon varken på mina sms eller samtal. Det är väl klart som fan att något är fel? Jag tänker åka hem till henne nu." Jag reser mig hastigt upp ur den mörkgråa soffan Ogge köpte ny förra veckan till sin lägenhet, och skyndar mig ut i hallen.

"Men nej Felix, seriöst. Du vet hur Vanessa är, hon behöver sitt space nu och hon hör av sig när hon är redo." Ogge är snabb med att följa efter mig, gripa tag i min arm och hindra mig från att gå ut.

Men jag sliter loss min arm från hans grepp, ger honom en arg blick och drar på mig mina skor.

"Jag känner min flickvän Ogge, jag vet när hon behöver mig." Slänger jag kallt ur mig och sliter upp dörren.

Utan att invänta ett svar smäller jag hårt igen dörren och joggar ner för trapporna. Anledningen till att jag blir arg på Ogge när han försöker stoppa mig är för att jag är orolig. Jag vet inte varför, men otroheten inom mig övergår ofta till ilska mot de som försöker hjälpa mig eller stoppa mig.

Jag låser upp min bil och kliver snabbt in, startar den och kör iväg utan att sätta fast bältet. Allt jag för tillfället kan tänka på är Vanessa. Jag är rädd för att hon har råkat illa ut, rädd för att han bara har lurat henne.

Vägen till Vanessas lägenhet från Ogges är inte lång, tar endast tio minuter att åka och hade tagit tjugo minuter att gå. Jag parkerar bilen på den förvånansvärt tomma parkeringen och kliver snabbt ur. Stegen styr jag mot porten samtidigt som jag låser bilen med ett tryck på nyckeln. Koden knappar jag vant in och springer därefter upp för trapporna, stannar vid hennes dörr och trycker på ringklockan. Nervöst trampar jag på stället och försöker lyssna till några levande tecken inifrån. När Vanessas lätta fotsteg hörs pustar jag ut, slappnar av. Hon är åtminstone oskadd.

Dörren öppnas och ett trött ansikte tar plats framför mig. Hon ser tankspridd ut och inte lugnare blir hennes ansiktsuttryck när hon ser mig.

"Hej ä-" Jag avbryts mitt i min mening av att dörren stängs igen och låset vrids om. "Vanessa?" Yttrar jag frågandes men får inget svar, hör bara hennes steg bort från mig och jag drar förvirrat ihop ögonbrynen. Vad har nu flugit i henne?

Jag fiskar upp nycklarna ur min jackficka och tar tag i den nyckeln som leder in till lägenheten. Eftersom jag ändå spenderar så mycket tid här och ibland kommer hit före Vanessa har vi fixat en nyckel till även mig, vilket hon nu verkar ha glömt bort. Snabbt låser jag upp dörren och kliver in i samma fart.

"Jag har nyckel in hit, du vet." Yttrar jag trots att jag inte ser till henne någonstans.

Skorna trampar jag ur mig och hänger av mig jackan på en av de tomma krokarna. Jag går längre in i hennes lägenhet och finner henne ståendes vid det öppna fönstret. Ryggen är vänd mot mig och ingen reaktion får jag.

"Vanessa vad är det? Vad har hänt?" Frågar jag försiktigt och slingrar mina armar runt hennes midja. Men hon tar genast mina armar och vänder sig om. Hon ger mig en dryg blick och kliver snabbt förbi mig med riktning mot sovrummet. Jag suckar högt och stänger igen fönstret innan jag går efter henne.

"Kan du åtminstone prata med mig och för en gångs skull berätta vad som är fel?" Frågar jag både oroligt och irriterat. När något är fel enligt Vanessa så kan hon gå flera dagar utan att prata med mig och på de dagarna hinner jag få reda på vad som är fel av någon annan istället. Det är en av de få sakerna jag inte riktigt förstår mig på hos henne.

Hon ser på mig med en otydlig blick och sätter sig ner i sin säng med ryggen mot sänggaveln. Hela hon sjunker ihop och jag går försiktigt fram till henne och sätter mig på sängkanten.

"Hur träffades du och Wille?" Frågar hon med en grötig röst som betyder att hon nyligen har gråtit. Jag ser oförstående på henne, på hennes spända ansikte och arga uttryck.

När det slår mig att Wille förmodligen har berättat suckar jag tungt. Hon vet.

"Vanessa jag ä-"

"Men svara på min fucking fråga!" Utbrister hon högt och slänger med armarna. Jag försöker frenetiskt få henne att lugna ner sig men så fort mina händer kommer i kontakt med hennes slår hon bort dem.

"Vi träffades i ett rum där jag satt fastbunden och Wille fick bestämma om han skulle skjuta mig eller gå med i Johnnys gäng." Berättar jag motvilligt.

"Varför satt du där? Varför skulle Wille skjuta dig?" Frågar hon med tårfyllda ögon och jag skakar på huvudet. Försiktigt tar jag hennes händer i mina och denna gång låter hon mig. Jag kramar försiktigt om dem och sänker huvudet för att slippa se hennes besvikna ansikte. Jag klarar inte det, jag hatar att det är mig hon är besviken på. "Felix snälla." Yttrar hon bedjandes med en svag röst då jag inte svarar.

"Vanessa jag vill inte prata om det. Jag skäms över vad jag gjorde. Men du vet att jag inte är så längre. Jag kommer aldrig sjunka så lågt igen, aldrig. Du måste lita på mig hjärtat. Det har gått många år sedan det där hände, mer än två år sedan jag skadade någon senast. Jag kommer inte göra det igen för någon så löjlig anledning. Jag var ung och dum, vilket jag kanske fortfarande är men jag är åtminstone mer mogen nu. Det har du väl märkt under dessa år?" Yttrar jag mig med och försöker hålla lugnet trots att jag är ganska uppspelt. Dels för att jag gärna undviker detta ämnet men också för att hon är oerhört besviken på mig.

"Jag vet att du inte skulle göra så igen. Men det faktum att något så stort har hållits undan under vårt förhållande gör ont. Du har skadat folk så grovt att de inte kunde gå tillbaka till sina normala liv, Felix. Det är illa." Hon drar åt sig sina händer och drar de istället igenom sitt hår.

"Det var en gång och det var länge sen. Jag lovar och svär på att aldrig göra något sådant igen. Snälla älskade du, jag älskar dig och jag gör allt för dig." Yttrar jag i hopp om att hon ska ge med sig. Hon är en sådan viktig del i mitt liv och jag vet verkligen inte vad jag skulle göra utan henne.

Istället för att ge mig ett svar placerar hon sina händer över mina kinder och lutar sig fram. Låter våra näsor snudda vid varandra och blickar mötas.

"Det är tur att jag älskar dig så mycket." Yttrar hon varpå hennes läppar möter mina och jag ler.

__

Nuu är jag tillbaka!! Och nu har jag massor av tid att skriva iih!!

Aldrig igen ~ f.sTempat cerita menjadi hidup. Temukan sekarang