Alone

Senare

"Vänner för alltid?" säger han frågande.

"Vänner för alltid" instämmer jag. Jag tar ett steg mot honom och han omsluter mig en en varm kram. Han är mycket längre än jag så min kind pressas mjukt mot hans bröst. "Jag är så glad att allt det här är över" säger jag tyst men fortfarande så högt att han hör mig. Jag känner att han ryser till "Ja" säger han kort men resten av meningen han aldrig sa hänger i luften. Jag ska aldrig lämna dig igen. Jag tar ett steg bakåt, ur omfamningen. Jag lägger min hand i hans och vi går hemåt, hand i hand.

Tidigare

Jag hade aldrig känt mig så ensam i hela mitt liv. Jag såg ner på mobilen där smset fortfarande lyste mot mig. Kom inte hit igen! Jag vill inte ha mer med dig att göra. En salt tår rullar ner för min kind. Jag visste inte vad jag skulle svara, jag visste inte ens vad smset från Josh berodde på. Eller gjorde jag det? Jag hade sagt vissa saker men det han hade anklagat mig för var så mycket värre. Vid närmare eftertanke förstod jag varför han inte ville prata med mig. Skärmen slocknade och det blev mörkt i rummet. Jag lutade mig tillbaka mot kuddarna i sängen och lät tårarna ta över.

Jag måste ha somnat till slut för jag vaknade av larmet från min mobil klockan halv sju nästa dag. Måndag och skola, jag suckade och reste mig ur sängen med ett stön. Jag gick fram mot garderoben och tog fram en grå långärmad tröja och ett par jeans.

När jag hade klätt på mig gick jag ner till köket för att hälla upp en skål yoghurt med flingor och ett glas apelsinjuice. Samma frukost som alltid. Jag hörde steg i trappan och mamma kom ut i köket iförd sin ljusrosa morgonrock. "Godmorgon mamma" sa jag med en gäspning. Hon log mot mig "godmorgon Lou". Hon satte på kaffekokaren och tog fram en mugg ur skåpet. "Var är Liam förresten?" frågade jag. "Han sa att han skulle till skolan och plugga med några kompisar, de hade tydligen något viktigt prov idag" svarade hon mjukt. Jag fnös men sa inget utan återgick bara till min frukost. Som om min storebror skulle plugga, tidigt en måndagsmorgon dessutom. Jag kunde säkert tro att de hade något prov idag men plugga skulle han normalt inte göra.

Jag tittade på mobilen som visade att skolan skulle börja om femtio minuter. Jag såg ner i min djuptallrik där mer än hälften av min yoghurt fanns kvar. Jag drack upp min juice och gick sedan ut i köket och skrapade målmedvetet ner det som fanns kvar av min frukost i diskhon och spolade med vatten så det försvann ut i avloppet. Jag gick till badrummet och borstade mina tänder i ungefär en halv minut innan jag for ut i hallen, tog min jacka och väska, ropade ett "hej då!" till mamma,gick ut och låste dörren efter mig.

Bussen var proppfull, som vanligt. Jag såg det redan från långt håll men jag lyckades tränga mig in och trycka mitt kort mot läsaren. Jag såg Josh längst bak där han satt med sina killkompisar, de skrattade åt något på hans mobil. Jag tänkte en halv sekund gå till honom men kom sedan ihåg smset från föregående kväll och fick en hård klump i halsen. Jag stod och tittade på dem en liten stund, Josh lyfte huvudet och under en sekund möttes våra blickar. Jag såg glädje, sorg, ilska och förakt svepa förbi i hans havsblåa ögon och jag slog ner med blicken. Golvet började snurra ju mer jag tittade ner och tillslut trodde jag att jag skulle svimma innan bussen stannade och folk började strömma ut. Jag drog med strömmen genom dörren och in mot skolan.

Jag tog förvånat emot lappen som föll ur mitt skåp när jag öppnade det. Jag vände på den och läste orden som någon hade skrivit med stora bokstäver DET ÄR FÖR SENT. Vad tusan skulle det betyda? Jag kände ett stygn av smärta när jag kände igen handstilen, den skulle jag känna igen överallt. Jag hade till och med köpt pennan han hade skrivit det här brevet med. Jag undrar om han kom ihåg det eller om det bara var ett sammanträffande. I vilken fall hatade Josh mig nu. Och det värsta var att jag inte visste hur jag skulle fixa det.

Lektionerna bara flöt förbi, jag kände inte riktigt av tiden. Efter ett par lektioner drogs jag med mot matsalen och mitt undermedvetna följde med strömmen trots att mina tankar var på någon helt annan plats.

Mina tankar var i Josh's sovrum. Jag satt i sackosäcken i hörnet av rummet och tittade i en av hans serietidningar med superman ,han låg i sin säng och zappade mellan kanalerna på tvn. "Jag är hungrig" sa han helt plötsligt. Jag himlade med ögonen "du är alltid hungrig" sa jag med ett litet flin. Han reste sig ur sängen "vill du ha något?" sa han med en nickning mot hans stängda dörr. Jag ruskade på huvudet och återgick till tidningen. "Men någonting måste du väl ändå vilja ha? Du har inte ätit något på hela dagen" jag tittade upp igen och såg hans allvarliga blick. "Jag är inte hungrig" sa jag tyst precis när min tomma mage gav ifrån sig ett litet ljud. Han lyfte frågande ena ögonbrynet och jag vände undan med blicken. "Lou" sa han och gick fram mot mig. Jag tittade inte upp. "Lou" sa han igen, lite hårdare den här gången. Jag tittade envist ner i tidningen, plötsligt rycktes den från mina händer och jag tittade förvånat på honom. "Du måste äta någon gång!" jag svarade inte. "Louise! Vet du vad som händer om man låter bli att äta?" Jag ryckte till, det var inte ofta någon sa mitt riktiga namn. Ilskan kom farande i mitt huvud "men lägg dig inte i! Sköt dig själv du, låt mig dö då Joshua!" Nu var det hans tur att bli förvånad och jag tog tillfället i akt. Jag for upp och stormade ut från hans rum, genom ytterdörren ut i mörkret utanför. Jag hörde honom ropa mitt namn ut i mörkret men jag tänkte inte vända om.

Jag var tillbaka i matsalen, jag stod i kön för att ta mat. Jag tog en sopptallrik och slevade upp lite av tomatsoppan i min skål. Jag tittade ner på den röda vätskan i botten av skålen och svalde. Jag gick beslutsamt mot ett bord och satte mig ner. Josh satt vid ett bord längre bort, han tittade upp jag jag svalde beslutsamt lite soppa från min sked. Josh tittade bort och jag suckade. Ville jag att han skulle prata med mig var jag tvungen att äta, helst när han såg det. Jag såg i ögonvrån att han reste sig upp och tog med sig tallriken för att lämna bort den. Jag suckade för mig själv och reste mig också upp, det var ändå ingen idé att bevisa för honom att jag inte hade några problem med att äta, för egentligen hade jag inte det. Jag var så inne i mina egna tankar att jag inte såg Josh komma mot mig att jag krockade med honom. "Ska du inte äta upp det där?" sa han spydigt med blicken i min tallrik. "Josh..." sa jag men han var redan på väg bort.

Jag hade ingen som helst plan om vad jag skulle göra. En liten röst i mitt bakhuvud sa till mig att ringa Josh medans en annan röst sa att då skulle jag bara göra det värre. Jag visste inte vad som var värst, jag som försöker prata med honom och han blir sur eller jag som inte ringer och han fortsätter vara sur. Å andra sidan visste jag inte hur det skulle kunna bli värre än det redan var. Jag tog upp mobilen och tryckte fram Joshs nummer i kontakter, tvekade en sekund men blundade och tryckte. Signalerna gick fram. Inget svar. Några signaler till och en röst. Men inte den rösten jag hade tänkt mig få höra, det här var en liten röst från en flicka. "Åh, hej Lucy, är Josh där?" sa jag tunt. "Ja han är här!" sa Joshs lillasyster i luren. "Kan jag få prata med honom?" frågade jag, "nej, han skakar på huvudet, hej då!" det tutar i luren och jag tittar förvånat på den. Samtal avbrutet stod på den. Jag tryckte beslutsamt på ring upp igen, det gick bara en signal innan någon svarade. "Lucy, snälla kan jag få prata med..." "Vad vill du Lou?" avbröt en trött röst mig. "Jag vill prata med dig, jag kan inte göra det här ensam, och det är bara du som kan hjälpa mig" sa jag bedjande". Han blev tyst ett par sekunder och suckade sedan "Okej, möt mig i parken om en kvart" jag tappade nästan talförmågan "Tack Josh!". Han lade på och jag sprang ut i hallen för att klä på mig.

Jag hade nästan sprungit hit, för nu är vi här, väntande på Josh i parken. Mörkret smyger sig på mig och jag huttrar lite. En mörk skepnad kommer gående mot mig och i skenet från en lykta ser jag hans ansikte. Han ser allvarlig ut och stannar en halvmeter ifrån mig. "Josh, jag vet att du tror att det är allvarligt men det är det inte, det har bara pågått i ungefär en månad" han ser lite lättad ut, jag undrar vad han har tänkt om mig. "Lou, du skulle ha pratat med mig..." han ser plågad ut. "Jag vet, men du måste hjälpa mig ur det, snälla, lämna mig inte..." jag ser upp på honom och tar ett steg närmre. "förlåt" viskar han "jag ska finnas här för dig". Jag nickar.

"Vänner för alltid? säger han frågande.