Murderer without knife *Slow updates*

4.0

Daniel höll i pappret framför sig. Han stirrade koncentrerat på det med en rynka mellan ögonbrynen. Han sa ingenting. Jag flyttade på mig så att jag satt mittemot honom. Jag kunde inte avläsa hans ansiktsuttryck. Antingen var han förvirrad, arg eller bara Daniel. Efter en lång stund tittade han upp på mig med en blandning av frustration och besvikelse fastklistrat i hans ansikte. Han skakade på huvudet samtidigt som han stirrade mig rakt in i ögonen. 

"Varför sa du ingenting tidigare?" frågade han och tittade ner i pappret igen. 

"Jag kunde inte, det var därför jag var i biblioteket förut. Jag ritade den där idag, jag kunde inte sagt det tidigare" sa jag och han nickade kort. Sedan gav han tillbaka teckningen till mig igen. Jag tittade inte ens på den. 

"Jag kunde ha berättat vad den betyder" sa han och tittade på mig igen. Jag såg hur hans ögon blinkade till i neongrönt men hans blåa ögon var tillbaka lika snabbt som de blivit ersatta. Jag svalde. 

"Berätta" sa jag uppmanande. Han tittade allvarligt på mig. 

"Teckningen, betyder att det kommer bli ett krig, precis som du sa. Hon kommer inte ge upp förrän hon vet vad som pågår eller att hon blir en av oss, det beror på hur mycket hon vet. Att du ritade den, betyder att din kropp redan förvandlats, redan innan du ens visste om att jag var en vampyr. Det enda som behövdes för att du skulle förvandlas fysiskt var mitt blod. Du är en av de vampyränglarna som spår framtiden genom text eller teckningar. Jag har sett det förut hos dig" sa han och jag bara tittade på honom. Så mycket information från en enda teckning. 

"Men Reagan har ingen anledning att göra det här!" sa jag misstroende. Daniel nickade och jag såg hur hans ögon blinkade till igen. 

"Hon har pratat med folk. Hon har hört saker ifrån folk som vet saker om oss. Hon har sina kontakter och vet därför exakt vad hon ska göra för att utrota din och min vänskap. Hon tror att jag har tagit dig ifrån henne genom mina gener, så att säga. Hon kan till och med tro att jag förhäxat dig. Det får henne att vilja starta krig" sa han

"Men jag, du och hon har varit vänner sedan för evigt typ" sa jag och Daniel lutade sig framåt och drog undan mitt hår och la det bakom mitt öra. 

"Hon bryr sig inte. Och säg aldrig för evigt. För evigt är en väldigt lång tid"

Tystnaden la sig över dungen. Det började bli mörkare men det var fortfarande tillräckligt ljust för att vi skulle kunna se allting. Vi hade lagt teckningen emellan oss och båda stirrade intensivt på den. Ingen visste vad vi skulle göra. Vi hade lyckats klura ut att hon skulle starta krig på grund av Daniel. Men det fanns ingenting med som sa någonting om hur hon skulle göra det. Jag hade stirrat på teckningen tillräckligt länge för att kunna varenda detalj innantill. Teckningen visade eldflammor som steg upp mot en askgrå himmel. Framför eldflammorna stod en enda person. Personen bar en någon slags riddardräkt eller någonting som skyddade denna mot elden. Personen stod framför den med vinden i håret. En sak var säkert. Personen som stod framför den var en tjej. Och jag kunde genast lista ut att det var antingen jag eller Reagan som stod framför eldens lågor. 

"Vad ska vi göra?" frågade jag efter att det varit tyst alldeles för länge. Daniel tittade inte upp. Han rörde inte en min. Det enda som rörde sig var hans beck svarta hår som vinden tagit tag i. Jag tittade upp mot himlen. Den var prydd av små glittrande stjärnor med mörkblå bakgrund. Det enda som lyste upp platsen där vi satt - under det stora träden med grenar över oss - var fullmånen som stod högt upp på himlen. Den var större än vad jag någonsin sett den vara. Det var en av det vackraste sakerna jag sett. 

När jag inte fick något svar ifrån Daniel öppnade jag min mun igen och såg hur min andedräkt blev som ett vitt moln framför mig. Jag hade inte förstått hur kallt det var förrän nu och drog min svarta kappa runt mig hårdare. 

"Vi kanske ska gå tillbaka till Huset" sa jag och ställde mig upp men blev genast neddragen igen. Jag tittade på Daniel som fortfarande inte tittat upp ifrån teckningen. Han höll ett hårt grepp om min kappa. 

"Nej" sa han kort och bestämt. Jag bara tittade på honom med en rynka mellan ögonbrynen. 

"Nej? Vad ska vi göra då? Det är mörkt och kallt, ska vi bara sitta här och stirra på en pappersbit? Knappast! Jag vill gå nu, Daniel!" sa jag och jag kunde se hur Daniels andedräkt också bildade ett vitt moln framför honom när han andades. Han andades tungt som om han var riktigt arg. 

"Nej" sa Daniel igen, men denna gång brydde jag mig inte om hans vägran och förnekelse och försökte resa mig upp igen, och den här gången lyckades jag. Daniel släppte min kappa och jag tittade på honom en kort sekund innan jag började gå mot hållet vi kommit ifrån tidigare. 

"Nej, vi ska inte sitta här och titta på en pappersbit längre! Nej, vi ska inte gå tillbaka till Huset! Vi ska träna, vi ska träna så att vi kan vinna när det väl händer!" sa han och jag vände mig om och tittade på honom. Hans ögon gnistrade med ett neongrönt sken. Jag log mot honom. Han reste sig upp och gick mot mig. Han la sin hand runt min midja och drog mig närmare. 

"Redo?" frågade han och jag la huvudet på sned. 

"För vad?" frågade jag och han log mot mig så att jag kunde se hans gnistrande vita tänder. Hans huggtänder framträdde och jag blev genast lite nervös men nervositeten fick vänta. Just nu var det bara han och jag. Han skulle ändå aldrig skada mig. Jag tittade honom i ögonen istället.  

"För det här" sa han och innan jag hann blinka lämnade mina fötter marken och känslan av att flyga fyllde min kropp. 

När vi kommit så högt upp att jag kunde se hela staden stannade vi och bara flöt i luften. Jag tittade mig omkring. Staden var inte den finaste på nära håll med uppifrån var den vacker. All skog, alla hus, alla lampor som lyste upp gator som korsade varandra och sjön som låg i utkanten av staden. Den var tom och stilla eftersom det inte fanns någon vind. Månen lyste upp sjön också och jag kunde se dess djupblåa vatten och rakt under månen var det en ljusare nyans av blå. Den svaga vinden som bara kunde kännas här uppe drog mitt hår åt alla håll och piskade Daniel i ansiktet. 

"Hallå, akta mig!" sa han bakom mig och vi båda skrattade. Plötsligt kunde jag känna hur värmen ifrån Daniels kropp försvann och det var som om jag stod själv. Jag kände hur mitt hjärta hoppade över några slag och jag tittade skräckslaget bakåt mot Daniel. Han tittade bara lugnt på mig och jag kände då att han fortfarande hade sina händer runt min midja, bara att han höll mig någon meter ifrån mig. 

"Redo?" frågade han med ett stort flin. Jag tittade skräckslaget på honom. 

"Tänker du släppa mig här?!" frågade jag med mer än bara rädsla i min röst. Ilska och förvirring var också två stora beståndsdelar. Daniel log bara lugnt mot mig. 

"Ja" sa han och jag kände hur hans händer försvann från min kropp och hur all trygghet rann av mig. Jag tittade ner mot marken och märkte att jag föll. Jag föll mot min egen död. 

Förlåt för att ni fick vänta men här är kapitlet! Det kanske inte var så spännande trots allt. Jag vet inte hur mycket jag kan uppdatera veckorna som kommer eftersom jag kommer vara på mitt landställe där vi har jättesugit internet, men jag kan se om jag kan skriva några kapitel och uppdatera när jag kommer tillbaka! Men jag skulle inte hoppas på någonting för att jag är fortfarande hur lat som helst ibland! 

Rösta och kommentera vad ni tycker så jag vet vad jag kan göra bättre! ~Em