Back to the beginning

Epilog!

"Miss Kaylee, det är möte om fem minuter" Min sekreterare tittar in på mitt kontor med ett leende på läpparna. Jag ler och nickar mot henne för att visa att jag uppfattat det hon säger. Min blick dras mot den stora glasväggen och från mitt skrivbord kan jag se ut över nästan hela huvudstaden i republiken. Det är en vacker syn jag aldrig trodde jag skulle få uppleva att se. Solen håller på att gå ner så himlen skiftar i rosa och orange och får det att se ännu vackrare ut. Jag drar motvilligt blicken från fönstret och den vackra utsikten för att plocka upp min pistol som ligger bredvid mig på mitt skrivbord. Jag lägger den i en låda som jag sedan låser noga så min pistol inte ska hamna i fel händer.

Jag reser mig försiktigt upp hela tiden rädd för att smärtan ska komma tillbaka i mitt ben som jag blev skjuten i. Det må ha varit en månad sedan kriget tog slut men återhämtningsprocessen har varit lång inte minst psykiskt. Jag har nyligen blivit av med kryckorna och jag är inte sugen på att få tillbaka dem.

Jag ger mitt kontor en sista blick innan jag drar mig mot dörren för att ta mig de få metrarna till salen bredvid mitt kontor där mötet hålls. Republiken höll sakta men säkert på att bli den republik vi var ute efter. Ett land med frihet och ingen tvång. Vi hade dock fortfarande en lång väg att gå och vissa områden som vi än var lite osäkra på hur vi skulle hantera. Vad mötet i dag skulle handla om hade jag ingen aning om men jag visste att hela vårt team skulle vara där.

Jag slår upp dörren till mitt egna kontor och mötts direkt av en syn som idag är tyvärr väldigt vanlig. Evelyn står upptryckt mot en vägg med Ian framför sig och det ser bokstavligen ut som om de håller på att äta upp varandra. Egentligen var det rätt komiskt att de två funnit varandra, men tror det eller ej så är jag glad för deras skull. De har i alla fall en sak gemensam, att ogilla mig, vilket de båda två gör än och kommer nog alltid att göra med.

Jag struntar i dem för tillfället och går till dörren bredvid min kontorsdörr och öppnar. Där inne sitter nästan hela gänget redan och genast får jag ögonkontakt med Cade. En rodnad sprider sig på mina kinder av den intensiva blicken han ger mig. Jag väjer bort blicken och vänder mig mot Evelyn och Ian ute i korridoren igen. "Kan ni två sluta äta upp varandra och komma hit så vi kan börja mötet kanske?" fnyser jag åt dem. De båda slutar upp med vad de håller på med och blänger surt på mig. Jag himlar med ögonen åt dem innan jag går in i rummet och slår mig ner på en ledig plats bredvid Aleah. Kort efter kommer Evelyn och Ian in tätt följda av Bryan. Ett flin leker på mina läppar och de båda himlar med ögonen åt mig när dem ser det. Bryan tar plats längst framme vid en stor tavla som vi ibland har samtal på med andra och liknande.

"Jag måste först börja med att jag är väldigt stolt över hur långt vi har kommit den här månaden. Vi är långt ifrån klara men på en väldigt god väg." Bryan som har blivit utnämnd till ledare håller alltid i mötena. Till skillnad från Marianne har han inte någon makt över allt utan måste ha oss andra i ledningens godkännande till att göra något. På det viset blir det inte något diktatur. Jag själv har blivit utnämnd till att representera alla människor med gåvor runt om i republiken. Cade är Bryans högra hand, Ryan representerar tillsammans med Ian alla vildar som inte fått vara med i republiken under Mariannes ledning. Sedan har även Bryan några personer som representerar alla människor som befann sig i republiken tidigare. Men även Evelyn och Aleah var rätt högt uppsatta inom republiken nu och befann sig därför också här på mötena. "Men vi har några bekymmer vi först och främst måste ta tag i innan vi kan fortsätta vår utveckling" Bryans röst är bestämd och han har allas uppmärksamhet.

Bryan kollar ut över oss alla men glider som mest med blicken mellan Cade, Ian och Ryan. Jag ser hur Cade sväljer tungt och Ryan är nästan likblek i ansiktet. Ian har sitt pokerface på och man kan inte på något sätt avläsa vad han tänker. "Miss Ellie sitter fortfarande i fängelset och väntar på sin dom, vi måste besluta vad vi ska göra snart"