Det Kallas Familj.

-1-

-Har du borstat tänderna?
Oscar nickar.
-Vad bra, då kan vi ju säga godnatt då.
-Godnatt
-Godnatt Oscar, sov så gott.
Jag skulle precis stänga dörren när jag hörde att pappa var vaken igen.
-Oliver!
-Schh...
Jag visade att han skulle vara tyst medan jag kröp ner hos honom. Krampaktigt kramade han mig och jag grät tyst.

Han förtjänar inte det här. Pojken är sju år, och fem av dem har han spenderat i rädsla för pappa och hans slag. För det mesta lyckas jag komma emellan och ta de som var menade för Oscar, men jag har inte alltid lyckats.

Efter vad som kändes som timmar, men egentligen bara var några minuter hördes pappas tunga steg bort mot hans rum igen. Snabbt torkade jag bort mina tårar, kramade Oscar en sista gång och stängde dörren bakom mig i hallen. Mitt rum var i andra änden och det var omöjligt att ta sig dit ljudlöst. Jag visste vad minsta lilla ljud skulle föra med sig, minst en örfil eller två, så jag gjorde mig beredd.

Det blev inte en örfil. Det blev en knytnäve mot revbenen på vänster sida. Det gjorde inget.

Jag satt på mitt rum, i sängen, med rakladet i handen. Det for fram längs med underarmarna och benen. Små droppar av blod torkades vant bort med en bit papper. Det var mitt sätt att ta ut smärtan jag kände inuti mig, visa mig själv att det faktiskt gjorde ont, att jag inte bara inbillade mig.

Den natten somnade jag gråtandes, som så många tidigare.

---

Första delen, inte lång, men något måste vara först :)

Ha det gott! /E