Maya Scar och Natt Fängelset

En försvunnen penna

Okej, jag tror jag nämde att jag var ett kaosbarn i skolan.
Jag var ungen som alltid somnade på lektioner (det vet ni väl), den som inte kunde läsa utan att behöva ljuda, den som skolkade och allt annat som lärarna hatar.

Jag har ofta fått höra att lärarna vill avstänga mig från skolan, men det går ju inte eftersom att de får ingen kontakt med mina föräldrar.

Men jag var alltid lite taskig mot de andra ungarna. Så det var alltid jag som hamnade i slagsmål med killarna som var 2 år äldre än mig. Faktiskt så vann jag också alla dessa bråk.

Men allt detta gjorde ju att jag blev opopulär. Jag fick inga vänner. Men ska jag vara helt ärlig så bryr jag inte mig ett shit om popularitet eller vänner.

Så därför kom det lite som en chock över att Percy var snäll mot mig.

Jag visade vägen till vårt rum, nr 123.
Rummet låg på samma våning som aulan, så Percy behövde in slita på väskorma uppför en trappa.

Jag hörde redan halvägs dit att Alyssa och hennes vänner var där.
" Nej! " Sa högt för mig själv, vilket jag gör väldigt ofta.
" Vad? " frågade Percy.

Jag svarade inte, för att vi stod redan vid dörröppningen till rummet.

" Åh, hej sötis! " Sa Alyssa äcklat när hon såg mig.
Alltså hon menade självklart inte "sötis", för en sötis är jag verkligen inte och det tycker till och med inte jag.
" Stick härifrån, Alyssa. " muttrade jag och satte mig min säng.

Det var då de alla märkte Percy.
Alyssas ögon öppnades med ett plopp så jag trodde att de skulle ramla av.
" Vad heter du? " frågade hon och flaxade så mycket med sina långa ögonfransar så att hon kunde flyga iväg.

" Öh...jag är Percy. " Svarade Percy och undvek ögonkontakt.

Någon av Alyssas vänner, jag tror Sarah, mumlade "Han är het!"

" Åh, fint namn. Jag är Alyssa. Men var gör du med eh...hon? " Alyssa rynkade på näsan när hon sa det och pekade på mig "Du borde ju vara med de snygga killarna."

Då stod jag inte ut nå mer.
" Alyssa, till och med jag som inte bryr mig ett shit om "killar" vet att man inte ska haffa dem sådar! " sa jag jag lite högre än vad jag tänkt "Han är inte ens snygg! Det finns inte ens några snygga, smarta och snälla killar! "

Alyssa blängde på mig.
" Jaha, det tycker väl du som är halvt blind och aldrig haft en pojkvän. " Sa hon och gick ut på ett kaxigt sätt med sina vänner.
" Äntligen!" stönade jag.

Percy svarade inte. Han bäddade sin säng och var alldeles tyst. Jag kände mig kanske lite, bara lite skyldig.

" Du, jag menade inte allt det jag sa. Plus, så gjorde jag dig nyss en stor tjänst. " Sa jag och ryckte på axlarna.

Percy vände sig om med ett leende på läpparna.
" Gick du på det? " frågade han med ett flin.
Jag höjde ena ögonbrynet och gjorde min mest irriterade min,
" Jo, jättekul. "

Percy skrattade och la sig på sin säng och gjorde en grimas.
" Är dom här sängarna alltid så här hårda? " frågade han.
Jag ryckte på axlarna.
" Min var det. Men sen, efter lite tjat på rektor så fick jag en annan säng, som dessutom är större. " svarade jag.
" Du är en farlig tjej, va? "
" Ha, du får vänja dig " sa jag låtsades morra.

Det blev tyst ett litet tag och jag kom på att jag måste dra ett nytt streck på.väggen som jag jag gjort enda sen jag började på skolan. Strecken var små och korta, så bara den 5 meter breda och 2 meter höga väggens halva var täckt.
Jag skulle just ta min absoluta favorit penna som jag fått av min pappa innan han gav sig av, men insåg just då att den inte låg på nattduksbordet där den alltid legat.