Klass-Samhälle

~En krönika skriven av Ebba Karlsson årskurs 9~

Jag småspringer mot mitt skåp och fumlar med nycklarna innan jag lyckas få upp skåpet. Jag drar ut engelskaböckerna ur skåpet samtidigt som jag slänger in mobilen. Jag trycker böckerna mot bröstet och letar febrilt efter min penna. Den rullar ut ur skåpet och landar vid mina fötter på golvet. Jag böjer mig ner för att ta upp pennan och lyckas självklart tappa mina böcker.

Dörren till klassrummet öppnas obemärkt och jag smyger in med blicken fäst i golvet. Ingen, förutom läraren, märker min lite sena ankomst. Han ger mig en varnande blick när jag sätter mig ganska långt bak i klassrummet.

Vår engelskalärare berättar för oss att vi ska diskutera i grupper. Jag märker hur de flesta vänder sig mot läraren och lyssnar. Någon, som vågar yttra sig, räcker upp handen och frågar om vi får välja grupper själva. Läraren nickar, säger att det är okej så länge vi sköter oss.

Direkt börjar hela klassen vända sig mot varandra och frysa ut de som inte är i deras kretsar. För någon som jag kan ju inte vara i samma grupp som de "populära", eller de "smarta". Sådana som jag, kan bara vara med sådana som jag. Jag ser mig omkring efter en grupp att vara med i. Jag upptäcker att det inte finns några grupper med plats över. Läraren verkar också ha upptäckt det, och säger åt mig att sätta mig med gruppen nere i hörnet.

Jag reser mig upp och går ner till gruppen min lärare sa att jag skulle vara med i. På vägen dit går jag förbi en "populär" grupp som skrattar och pratar högt. De verkar inte bry sig om någonting. Jag tror att de egentligen gör det. En utav de "smarta" grupperna kastar irriterade blickar mot de högljudda eleverna, men de låtsas inte om dem. Alla verkar helt oberoende av de andra i klassen, som inte är i samma kretsar. Men vi är egentligen väldigt beroende av varandra tror jag.

Även om jag inte bor i en stor stad, och klassuppdelningen, inte verkar märkas av, eller finnas här, gör den det. De som har lite bättre betyg, umgås inte alltid med de som har lite sämre betyg. Inte heller umgås alltid de som är ute på fredagkvällen med de som sitter hemma och tittar på TV med familjen.

Om jag, en utav de obemärkta, skulle våga höja rösten och göra mig hörd, skulle alla titta på mig med frågande och dömande blickar. Därför är det bättre att jag uppför mig som omvärlden vill, och inte som jag vill. Jag hoppas att verkligheten inser vilken verklighet vi lever i.

*•.*•.*•.

Detta var en skoluppgift vi hade, att skriva en krönika.

Detta var vad jag skrev

Jag hoppas att du tyckte det va bra och kanske att den fick dig att börja tänkta lite😊

Denna krönika handlar inte om mig! Det är en karaktär😉😅

Ha en fortsatt bra dag❤️💜💙
//Ebba