Murderer without knife *Slow updates*

4.1

Jag kände hur luften runt omkring mig tycktes sakta ner. Det var som om all luft låg som en bubbla runt omkring mig . Det var som om min kropp tryckte undan resten av luften och jag var det enda som fanns här uppe. Jag såg hur alla träden under mig stod kvar på samma plats även fast det kändes som om att hela världen föll i takt med mig. Jag såg hur havet på andra sidan av skogen låg på samma plats, alldeles stilla utan att göra ett minsta tecken på att det fanns vind där nere. Jag såg hur allting sakta kom närmare och hur jag verkade falla långsammare. Plötsligt var jag bara några meter ifrån marken. 

6 meter 

Jag skrek. Högt. Mitt skrik ekade över skogen och jag var överraskad över att ingen hörde mig.

4 meter

Mitt hjärta slog mot mina revben hårt i en ojämn takt. Hjärtslagen fyllde min kropp medan jag tog mina sista andetag. 

2 meter

Den enda som verkade höra mina skrik var Daniel. Precis när det var några centimeter kvar kände jag hur någon lyfte upp mig och jag var i Daniels trygga famn på väg upp igen. Han höll hårt om mig medan jag kände små tårar rulla ner för mina kinder och som sedan blötte ner hans tröja. Min kropp skakade av rädsla och mina händer höll hårt i Daniels rock. Han strök mig över ryggen. Jag hörde hur hans vingar slog bakom ryggen på honom men jag vågade inte titta. Sedan stannade vi igen. 

"Förlåt, Nayeli. Det gick inte riktigt som jag tänkt mig" sa Daniel och jag släppte taget om hans tröja lite för att kunna titta upp på hans ansikte. 

"Inte riktigt som du tänkt dig, huh? Du släppte mig från flera kilometers höjd!" sa jag en aning argt och han ryckte på axlarna. 

"Redo för ett nytt försökt?" frågade han och höjde ögonbrynen. Jag bara tittade på honom. Frågade han efter ett nytt försök? Frågade han om jag ville vara nära döden en gång till? Är det på riktigt det han frågar?

"Ett nytt försök? Jag vet inte om du fattat det än men jag höll på att dö för några minuter sedan!" sa jag och han log. 

"Den här gången hjälper jag dig, okej?" 

"Vad försöker du ens åstadkomma? Flygrädsla? Höjdrädsla?" 

"Jag försöker få dig att lära dig hur man flyger!" sa Daniel och log. Jag bara skrattade torrt och skakade på huvudet. 

"Jag kan inte flyga, jag är inte gjord för att flyga!" sa jag och han skrattade och pussade mig på pannan. Fjärilarna i min mage började flaxa vilt med sina vingar när hans läppar snuddade vid min hud. 

"Du sa att du var redo att bli Nayeli när du drack av mitt blod. Du är hon nu. Du klarar att göra det här, okej? Jag ger dig instruktioner" sa han och jag suckade nästan ohörbart och nickade kort innan jag tittade upp på hans lysande gröna ögon. 

"Ta det lyckligaste minnet du har. Och släpp inte taget om det" sa han och nickade och höjde ögonbrynen för att se om jag förstod. Jag var för upptagen med att leta efter ett minne för att märka det. Många minnen flög fram framför mina ögon men inget verkade vara tillräckligt bra. Men det var ett minne som fastnade. Jag tittade upp mot Daniel för att signalera att jag hittat ett. Han lyste upp.

"Bra, koncentrera dig nu på någonting som finns därnere. Någonting som sticker ut, någonting som du inte kommer att kunna ta ögonen ifrån" jag tittade ner. Mina ögon gick över vartenda träd som stod under oss. Tillslut stannade mina ögon på ett litet hus som stod mitt ute i skogen. Huset såg ut att vara ett rött litet torp, med ett starkt, varmt gult ljus som strömmade ut ur dess fönstren och det kom rök utifrån skorstenen. 

"Jag är redo nu" sa jag och jag kände ännu en gång hur Daniels händer släppte min kropp och hur värmen försvann.

 Klumpigt bytte jag position i luften så att jag störtade mot marken med huvudet först och med fötterna pekade mot Daniel. Jag koncentrerade mig på den lilla stugan och släppte inte ögonen från den. Samtidigt såg jag hur mitt minne spelades upp framför mig. Jag kände hur luften saktade ner igen och hur bubblan formade sig runt mig. Plötsligt såg jag hur marken kom närmare och närmare och jag kände hur min mage vände sig inom mig. Jag kände hur mitt minne försvann inom mig och jag såg hur det bara var några meter kvar till marken. Jag gav ifrån mig ett gällt skrik när jag såg hur det bara var centimeter kvar. Mina ögon slet sig ifrån stugan när Daniels varma händer ännu en gång tog tag om min midja och drog mig upp till den höjden han släppt mig på. Där uppe stannade vi och höll om varandra ett tag innan han tittade ner på mig. 

"Vad var det som gick fel?" frågade jag och han skakade på huvudet. 

"Ditt minne var inte tillräckligt starkt" sa han och jag skakade på huvudet samtidigt som jag ryckte på axlarna. 

"Det var det lyckligaste minnet jag kunde komma på! Det var den dagen jag och mina föräldrar gick till den lokala djurparken! Jag var så lycklig den dagen!" sa jag och jag kände hur min röst bröts vid benämningen av mina föräldrar. Daniel strök baksidan av sin hand mot min kind. 

"Tydligen fanns det ett mycket starkare minne inom dig. Du var kanske lycklig den gången men du har varit lyckligare!" sa han och log med hela sitt ansikte. Jag skakade på huvudet. 

"Inse det Daniel, jag passar inte som en vampyrängel! Jag passar inte som din flickvän, jag passar inte som din vän ens! Jag kan inte delta i ett krig eller stå öga mot öga med Reagan! Bara släpp av mig därnere så kan du ta dig till Huset innan det blir morgon!" sa jag och tittade ner på hans bröst. Daniel bara skrattade. 

"Och vart skulle du ta vägen om inte jag var här?" frågade han, fortfarande med armarna runt omkring mig så att jag inte skulle falla. Hans svarta vingar rörde sig i en stadig takt bakom ryggen på honom. 

"Ingen aning, vara med Reagan antar jag" sa jag och vi båda skrattade. 

"Hitta ett nytt minne! Ett ännu starkare!" sa Daniel uppmuntrande. Mitt hjärna gick på högvarv för att hitta ett minne och precis när jag börjat att skaka på huvudet för att signalera till Daniel att jag inte kan hitta något, hände något. Jag stannade tvärt till och tittade upp på Daniel med stora ögon. Jag beundrade hans lugna ansiktsuttryck och sedan hans blodröda läppar som formade ett leende när jag tittade på honom. 

"Jag har hittat ett minne" sa jag och han nickade och släppte mig ännu en gång, utan att säga ett ord till. Jag siktade på det lilla huset och kände hur mitt hjärta hoppade över ett slag. Men plötsligt kände jag mig självsäker, som om jag faktiskt redan kunde det här. Hela min kropp fylldes med den plötsliga känslan vilket fick mina läppar att bilda ett leende. 

Jag störtade ner mot gräset nere på marken och precis när det var några meter kvar kunde jag höra hur Daniel ännu en gång kom ner ifrån luften. Men jag tänkte inte ge upp för det. De sista metrarna tog jag sats och istället för att träffa marken sköt jag ifrån och plötsligt var jag högre upp än förut. Och det var inte Daniel som höll om mig den här gången. Jag stirrade rätt in i hans gröna, gnistrande ögon och kunde se hur chockad han var. Jag förstod fortfarande inte riktigt vad som hänt, men Daniel blinkade och började skratta. Jag tittade ner och såg att vi var högt ovanför träden och sedan på Daniel för att se att han inte höll i mig. Daniel nickade och pekade bakom mig. Jag vände på huvudet och mycket riktigt så jobbade två stora, svarta vingar bakom mig. 

Tack så sjukt mycket förresten för 2K läsare! Ni vet inte hur mycket det här betyder för mig! Jag vet att vissa bitar är lite osammanhängande fortfarande men jag ska försöka knyta ihop de tillslut! Men tack så mycket igen! 

Älskar er! ~Em