Malfoys Trillingar

Kapitel 24. Good and bad shit

(Mollys perspektiv)

Jag vet inte hur länge vi suttit här i väntrummet. Ja vi är på Sankt mungos om ni inte förstod det.
Efter att Melanie fått a-avada kedavra så kan jag säga att jag har gråtit hela tiden, helt okontrollerat.
Lily hade tydligen upptäckt, efter att Scorpius lamslagit den där hemska människan som tänkte döda Melanie, att Melanie faktiskt fortfarande andades. Nätt och jämt iallafall... Oliver hade sjunkit ner på golvet bredvid Melanie och gråtit, det bevisar hur mycket han älskar Melanie, han skulle aldrig vilja såra henne, tillskillnad från vad Ash gjorde mot mig... Men det ska jag inte ta upp nu! Jag har kommit över honom! Eller tja jag gråter inte pågrund av honom längre... Men det är väll framsteg... Eller hur?!
Okej andas Molly, andas. Fokusera på vad som har hänt.

Jo men Oliver sjönk ner bredvid Mellie och grät, men jag satte mig ner och puttade bort honom. Jag kramade Melanies nästan livlösa kropp. Den som kom i närheten av henne fick en sjukt dödande blick... Vilket gjorde att dom alla backade undan. Lily sa gång på gång at Melanies bröstkorg rördes lite upp och ner hela tiden, men ingen av oss andra orkade bry sig för att vi andra grät. Scorpius grät. Oliver grät. Och jag grät, fast jag gråter nästan alltid känns det som...
Lily hade då blivit arg för att ingen av oss lyssnade på henne och fick dit en ambulans, låt mig säga att det behövdes en Scorpius, en Lily, en Oliver och två botare för att jag skulle släppa Melanies kropp. Jag vägrade. Och när jag bestämt mig för något så är jag faktiskt envisare än mamma. Det vill säga hur jävla envis som helst. Och nu hade jag bestämt mig för att ingen skulle få mig att släppa min systers kropp. Men jag lyckades inte. Låt oss bara säga att min bror, hans flickvän och min systers pojkvän fick kittla mig för att botarna, som var två vuxna män, skulle kunna lyfta bort mig så att dom andra botarna kunde bära upp Melanies kropp på en bår.
Dom tog henne till Sankt mungos och här är vi nu. Jag tror att hon har varit inne på operation i snart tio timmar... Jag får panik verkligen. Tänk om hon inte överlever. Tänk om något går snett. Tänk om dom gör fel och Melanie inte kommer tillbaka. Jag klarar mig inte utan Melanie! Visst vi kanske fightas och bråkar ibland men det gör syskon, men hon är min syster och min bästa vän och jag älskar henne. Hon har alltid funnits där och försvarat mig, samtidigt som jag alltid har funnits där för henne och hjälpt henne med massor av saker. Varje gång hon behövt hjälp med att fixa sig eller något annat så har jag hjälpt henne.
Jag skulle inte kunna tänka mig ett liv utan henne.
Det skulle vara så sjukt fel.
Det skulle inte funka.

Massor av människor kom inrusande i väntrummet.
Första som jag såg var Lea, Liana, Iza, Sky, Mackenzie, Jackie och Maddie. (Iza bar ju på Maddie så hon kom inte riktigt inrusande men ändå...).
"Har ni hört något från doktorn?!" Sa Lea oroligt. Scorpius skakade på huvudet och kramade om Lily som satt bredvid honom.
Jag såg sedan att Lucas och Ty var bakom. Killarna gick direkt fram till Oliver som satt helt söndergråten i en stol. Dom kollade hur det var med honom och försökte att säga uppmuntrande saker till honom. Men ska jag vara ärlig tror jag inte ens att dom själva trodde på vad dom sa.
Jag satt själv i ett hörn, med knäna uppe vid ansiktet. Jag orkade inte.
Om Melanie dör, d-då, då dör jag också. Isåfall så ska jag också dö. Jag orkar inte ett liv utan henne. Då har jag hellre inget liv men är med henne.
Det låter just nu som ett bättre alternativ.
Två stycken personer kom fram och satte sig på varsin sida om mig. Jag kollade lite åt sidan och såg att det var Mackenzie och Jackie. Lea, Liana och Iza stod och diskuterade något som verkade vara jätteviktigt tvärs över det lilla väntrummet, samtidigt som tårarna sakta rann längs deras kinder, som en regndroppe åker ner för vindrutan. Lika tyst och lika blank. Men regndropparna är till för något bra. Av allt jag vet så är inte tårar det. Tårar kommer när du är ledsen. När du känner smärta. Tårar är inte till för något bra. Tårar är till för att man ska kunna gråta när man ont, både psykisk och fysiskt.