STJÄRNFLODEN

Kapitel 1

Jag kunde känna det bortom horisonten innan jag kände det i mitt blod.

Något kallade, drog mig till dess glupska iver. Det hade vaknat. Lika uråldrigt som det var ändlöst.

Händerna skakade när jag släppte ut mitt hår över axlarna och drog upp luvan. Sedan började jag gå så fort som folkets ouppmärksamhet tillät mig.

Gatan var fylld med folk som gick mellan marknader, och det gjorde det svårare att ta dig fram i tumultet.

Jag kunde inte stanna nu. Blodet pumpades runt i kroppen av något mer än hjärtat; en egen drivkraft som blixtrade i självaste skelettet. För två minuter sedan hade inte mitt liv svävat i livsfara.

Det gick inte att höra något över ringandet i öronen, men jag kände hur rädslan för det okända i mig endast drog mig till en slutsats: Mamma. Jag behövde hitta henne.

Det var som om min mänskliga kropp försökte kämpa mot den odödliga elden som brann hånfullt precis under huden. Fingrarna domnade och huvudet snurrade.

Om någon fick reda på det nu, det som gömde sig i mig skulle de döda mig. Qridas gator skulle fyllas med mitt blod.

Vi hade förberett oss för den här dagen. Jag trodde jag var förberedd för ögonblicket då kraften släpptes lös som en våg över en brusten damm, men nu var jag skräckslagen. Mamma, var är hon?

Den brant sluttande kullerstensgatan ledde till hamnen, där friska vindar från havet svepte in över staden. Vindar som varit bortom murarna, i landet som tillhörde sjöfarare och de som var galna nog att ge sig ut. Ögonen letade efter något på den tunna linjen mellan havet och himlen, bortom väktarna och bortom tryggheten. Som om svaret på det uråldriga som röt i mig fanns där ute.

En skuldra träffade mig i axeln, och jag var nära på att tappa balansen.
"Se dig för!" Röt en lång man i bruna jordbrukarkläder. Han sträckte sig efter min arm, och jag hann bara tänka nej, innan mannen skrek till. Hans handflata blev svullet röd, och blåsor täckte huden. Brännskadad. Mannen såg på sin hand, och upp på mig igen som om han kopplade samman vad som nyss hänt.
Hjärtat tjöt i öronen, och svettdroppar rann ner för ryggen. Jag måste dra, nu.
Mannen visste bättre än att sträcka sig efter mig när jag föll ut i ett språng. Jag hoppas att han inte hade sett mitt ansikte.

Jag kunde bli dödad för vad jag var. För något jag inte kunde kontrollera. De som styrde vår land hatade det, magin. Aldrig hade jag mött en sån som jag, vad jag nu än var, men jag hade alltid vetat. Jag var dömd att en dag blir förvisad från detta land, eller möta döden.

Det sprakade i händerna, på ett sätt så jag inte visste om det var rädsla eller magi. Små flammor uppstod när jag gnuggade fingrarna.

Om det visade sig, om någon skulle märka. Allt det krävdes var en blick på mina händer.

Så jag höll händerna tätt intill kroppen, innanför knytkappan där ingen kunde se dem.

När mannen som tagit i min arm verkade ha gett upp att följa efter mig saktade jag ner för att inte dra till mig uppmärksamhet.
Trots att jag gick på den största gatan i Qrida så kändes det som om den krympte för varje sekund. Jag kom på mig själv med att se folk i ögonen från under luvan, letade efter något tecken på att de visste. Även fast det var irrationellt, de kunde omöjligen veta.

Två händer på mina axlar kastade in mig i en gränd så smal att den lätt kunde passa som en spricka i byggnaden. Med magomvridande förfäran letade jag efter någon att försvara mig mot. En skugga tornade sig över mig, och jag var beredd på att bli arresterad.

De hade sett, de visste om mig.

Men när skuggan lyfte av luvan kände jag direkt igen kvinnan under. Det runda ljusbruna ansiktet ramades in av en tjock fläta som lyfte fram hennes snälla ögon, och något krokiga näsa. Under hela min livstid hade hon burit det där utseendet, men min mamma hade inte alltid sett ut så. Hennes själ var uråldrig, och hon hade berättat om att den burit många olika uttryck. Från dottern till en rik adelsman, till en fattig jordbrukare långt bort från havet. Spänsten i bröstet försvann och lättnaden rann över, och för en kort stund glömde jag bort att mitt liv svävade i fara.

"Tack." Flåsade jag fram. Men mamma såg inte nöjd ut, utan såg på mig med en vaksam blick.

"Du måste härifrån." Var allt hon sa innan hon kastade ett öga bakåt, ut mot gatan med fruktstånd och smyckeshandlare, för att sedan drog upp luvan och föll in i Qridas skuggor.