Det plingar till när jag öppnar dörren till den lilla butiken Sofiia. Hon som äger affären heter så. Med två i:n. Det säljs allt möjligt grejs här. Tekoppar, pennor, böcker, smycken. Jag borde hitta någonting till Luísa.
Jag drar med fingrarna över raden av exklusiva anteckningsböcker i regnbågens färger. Vad ger man egentligen till sin flickvän när hon fyller år? Vad ger man en flicka vars ögon bär spår av sommarens lätta andetag och vars själ varierar från att flyga högt, högt bland molnen till att kravla djupt nere på den mörka botten?
Jag kramar min blå- och svartrandiga mössa hårt i händerna för att kanalisera ångesten i min kropp. Ångest över vad, kan man undra. Men nej, det är en namnlös ångest som har bosatt sig i mig. En ångest som har mig i sitt grepp och vars klor jag inte kan bryta mig loss från utan att rivas sönder.
Presenten. Det får inte vara för dyrt, men inte heller för billigt. Det ska visa att jag är bra för henne, att vi förstår varandra fullt ut.
Utan att jag har märkt det har jag hamnat vid smyckesavdelningen. Gnistrande metaller, ädelstenar och halvädelstenar blinkar mot mig. En enkel, tunn kedja i silver fångar min uppmärksamhet. Den är trädd genom en oslipad ametist som har ett litet hål rakt igenom sig. Stenens oregelbundenhet gör den bara vacker. Och jag föreställer mig Luísa i halsbandet. Mina kinder hettar till, för med tanken kommer också en häftig våg av oordnade känslor. Kärlek.
Är 449 kronor för dyrt?
Jag har ingen aning.
Men jag blundar och ser henne framför mig igen, jag ser hur bra det passar henne, hennes händer rör vid min kropp och jag känner ametisten snudda vid min hud när den dinglar i sin kedja.
Jag måste ha det. Hon måste ha det, det är som gjort för henne.
Jag får det inslaget i en grå ask med ett tunt, lila band i rosett runtom. Hela vägen hem ler jag som om jag aldrig någonsin haft ångest som gör mig knäsvag. Som om jag aldrig diskuterat med mig själv om jag ska hoppa ut genom fönstret eller ej.
Jag ler som om jag aldrig gjort annat i hela mitt liv.
YOU ARE READING
Flera tusen ord
General FictionÅtta år. Åtta år har gått sedan jag såg dig sist. Jag har blivit åtta år äldre. Det påminner mig om hur unga vi var. Jag tittar ibland på bilderna vi tog på oss. Men det gör mig mest förbannad. Våra gröna ögon. Det var så mycket vi inte viss...