Lakrits

Solen lyser och jag tar en till tugga av min smörgås. Jag sitter i fönstret i min etta inne i stan i Stockholm och äter frukost någon gång på eftermiddagen. Det är stillsamt där jag bor, precis nedanför mig ligger en gräsplätt med en gungställning på. Ibland så leker det barn på gräset, men idag är det tomt. Då och då känner jag mig lite som den lekparken, full av liv vissa dagar och helt övergiven och tom andra. Jag dinglar med benen och tittar ut över hustaken medan jag fortsätter att trycka i mig smörgåsen.

Egentligen så avskyr jag Stockholm men ändå bor jag kvar här. På platsen där alla dåliga minnen utspelade sig. Det var i lekparken under mina fötter som min första flickvän gjorde slut med mig, det var i sjukhuset en gata ner som min fosterpappa dog efter att ha krockat när han varit på väg till mig med bilen. Fast värst är nog den här lägenheten, ändå flyttar jag inte här ifrån. I drygt 7 år har jag sovit, ätit och stirrat in i väggen här. Första gången jag försökte ta mitt liv var jag i badrummet, det var bara ett år efter att jag flyttat hit. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag suttit i det här fönstret och övervägt att hoppa. Det enda bra med det här stället är egentligen min katt, Lakrits. Honom fick jag av plastfarsan när jag flyttade hit, som en present för att jag äntligen kommit ut ur huset jag växte upp i. Det som varit hemma för mig i 21 år var inte det längre.

Jag skrattar till lite kort och himlar med ögonen. Tanken på att jag är en tjej på 28 år som bor ensam med min hankatt Lakrits, utan vänner och utan familj är ganska sorglig. Jag känner hur tårarna är på väg och jag tittar upp i skyn för att försöka stoppa dem. Lite förvånad är jag faktsikt att jag ens har några tårar kvar, med tanke på att jag nästan bara gråtit de senaste veckorna över mitt ex. Louise, min flickvän sedan tre och ett halvt år tillbaka gjorde slut med mig över sms. Hon var min pelare och ljuset i tunneln, så vacker och så unik. Hon var hela min värld, hon hjälpte mig ta mig igenom plastfarsans död och hämtade upp mig med bilen när jag vandrat runt dyngfull i stan. Louise och Lakrits kom överens väl, varje gång min flickvän kommit över så hade Lakrits lyst upp. Jag antog att det var för att han uppskattade energin som Louse utstrålade mer än vad han orkade med min negativa och lustlösa energi. Louise gjorde mig till en bättre människa, hennes positiva inflytande och humör smittade av sig på mig ibland och jag kunde faktiskt njuta av saker när jag var med henne.

Jag slits ur mina tankar av att Lakrits trycker huvudet mot min arm, han hade hoppat upp på fönsterkarmen bredvid mig och börjat prata. Jag förstår inte kattspråk, men jag antar att han förmodligen är hungrig. "Misse, är du redan sugen på mer mat?" Jag sneglar ner på min lurviga kissekatt och lyfter upp honom, slänger benen över kanten och beger mig in i köket med Lakrits i famnen.