Flera tusen ord

30

RAUL

"Hur gick det?" frågar Luísa.
  "Rektorn avfärdade det som ett pojkstreck som gått överstyr", säger jag och hänger upp min jacka på en krok.
  "Skojar du?"
  "Det var ingen stor grej egentligen."
  "De bröt för fan ett revben på dig!" Luísa gestikulerar med armarna när hon pratar, och jag undrar om De tystar ner mig. Filip, Markus, Viktoria och Rebecca. Om jag berättar mer kommer de säkert att döda mig. Och det vill jag inte. Dessutom slutar de säkert snart, de tröttnar väl.
  Luísa hindrar mig från att gå upp för trappan genom att ställa sig ivägen.
  "Släpp förbi mig", säger jag irriterat.
  "Men lyssna på mig då. Berätta vad som hände!"
  "Det hände en gång, och det är ingenting jag vill prata om."
  "Men du inser väl att..."
  Jag knuffar enkelt undan henne och springer uppför trappan. Skuldkänslorna väller över mig när jag låser min sovrumsdörr. Jag brukar aldrig vara taskig mot Luísa. Inte på det sättet. Visst bråkar vi, som alla syskon gör, men inte alls mycket.
  Jag dimper ner på sängen och plockar upp min telefon, ser att skärmen är full av olästa meddelanden. Fem nya. Alla från okänt nummer, alla från samma nummer.
  Om du berättar för nån slår vi ihjäl dig, svartskalle. Vi ses i skolan på måndag :)
  Fast du kan ju också gå och dö, så vi slipper se dig. Det vore sååååå mycket bättre.
  Vi har startat en anti-Raul&Miriam-klubb på fb bara så att duvet. Du kan ju joina om du vill
  Vi vet var du bor
  Varför flytta du hit jävla invandrare kommer och förstör vårt land
  Jag behöver inte gissa vilka avsändarna är.
  Jag vill gråta. Vad har de emot mig? Jag har inte gjort dem någonting. Ändå är det såhär.
  Vill du radera fem meddelanden? Ja.
  Jag önskar att jag kunde göra likadant med mina minnen av dem.
  Jag ringer Miriam.
  "Hallå?" svarar hon med sin ljusa, lätta röst.
  "Hej, det är jag", säger jag. "Har du gjort färdigt engelskuppsatsen?"