Murderer without knife *Slow updates*

4.2

Jag tittade tillbaka på Daniel. Han log stort så att jag kunde se hans vita tänder och jag kunde svära på att jag kunde se hans neongröna ögon gnistra till lite vid synen av mina svarta vingar. Jag log mot honom och kände hur jag blev alldeles upprymd. Jag hade lyckats att flyga! Jag kände vingarna slå bakom mig. Det kändes som om det var något jag väntat på hela mitt liv och jag fick äntligen ta del av det. 

Du är snart redo för vad världen har att erbjuda dig

Den där rösten! Den var tillbaka igen! Jag tog det som ett bra tecken, jag hade bara hört den när jag var nära till transformeringen. Och nu hade jag fullbordat den. Jag var klar! Jag hade mina vingar, jag hade släckt hungern med blod (tyvärr från min bästa vän) och det fanns ingenting kvar att göra utan att bara ta in livet som vampyr! 

Jag tittade på Daniel igen. Han hade kommit närmare. Jag kunde känna hans andedräkt mot min kind. Hur hans händer grep tag om min midja för att dra mig närmare honom. Hur hans värme strålade ut mot mig. Jag kunde se hans neongröna ögon lysa när han tittade ner på mina läppar. Jag kunde känna hur han la sin panna mot min och slingrade sina armar runt min rygg, där mina vingar inte var förstås, för att hålla mig kvar hos honom. Hans blodröda läppar bildade ett svagt leende och hans tänder gnistrade i månskenet. Jag kände en vattendroppe träffa mitt huvud och jag bröt kontakten med honom för att titta upp mot himlen. 

Ett tjockt lager av moln att bildats över oss och de blev bara mörkare och mörkare. Jag kände en till droppe över mig och inom några sekunder ösregnade det. Daniel och jag skrattade lite och tittade på varandra igen. Daniel viftade lite med handen och plötsligt var det som om vi hamnade i en bubbla. Det blev genast torrt och en svag värme bilades runt omkring mig. Mina kläder var inte längre blöta. Men samtidigt så ösregnade det runt omkring oss. Jag tittade upp och såg att det var fortfarande moln över oss. Jag tittade på Daniel som flinade. 

"Kan du utföra magi också?!" frågade jag beundrande. Daniel skrattade bara och skakade på huvudet.

"Bara några få formler! Adriana, som bor i Huset, lärde mig." sa han och jag tänkte på namnet. Jag hade hört det förut. Plötsligt kom en bild upp i mitt huvud. Mörkt, midjelångt hår, rött läppstift som matchar de eyeliner markerade ögonen. Jag hade träffat henne förut. Bilden ändrades och plötsligt såg jag det svarta håret ligga på marken och täckte det bleka ansiktet. Bredvid det låg ett svärd i en avslappnad hand. Jag skakade bort bilden och tittade ner på mina fötter, osäker på vad som skulle hända. Daniel la två fingrar under min haka och böjde mitt huvud uppåt så att jag stirrade in i hans ögon ännu en gång. 

"Får jag fråga dig vilket minne du tänkte på när du föll?" sa han och tittade på mig med ett höjt ögonbryn. Jag undrade för en liten stund vad det var han pratade om men förstod sedan vad han menade. Vilket minne jag använde för att få mina vingar. Jag kände genast hur mina kinder hettade till. Plötsligt kände jag hur Daniel fumlade med sina händer och tog sedan tag om min handled. 

"Öppna handen" sa han och jag gjorde som han sa. Han höll sin hand ovanför min och öppnade den. En liten, kall, metallisk sak trillade ner i min hand. Jag tittade ner på den. Det var en av Daniels ringar som jag hade sett i hans skolväska för längesedan. Jag hade undrat varför han hade så många, men när jag frågat honom hade han hade bara viftat bort ämnet. 

Ringen hade en kvadratisk sten på ena sidan, vars kanter var skarpa och vassa. Stenen var marinblå med ett litet, silvrigt märke i mitten. Märket visade två vingar som verkade nästan röra på sig där den låg i min hand. Jag tittade upp på Daniel som hade slutna ögon och sedan ner på min hand igen. Daniels hand tvingade den att sluta sig runt ringen och sedan blev allting svart. 

Jag släppte taget om Daniel. Det var svart runt omkring mig och jag kunde inte se honom längre. En obehaglig känsla bildades i min mage och det kändes som om någon drog mig i håret för att lyfta min kropp och dra mig genom tid och rum. Jag snurrade runt och jag var nästan säker på att jag skulle kräkas. Jag kunde se små ljusglimtar då och då men när jag tittade närmare för att se var de var, försvann de. Jag kunde höra skratt och gråt, skrik och rop. Jag vände på huvudet för att se vem det var som gjorde ljuden men inget fanns där. Jag kunde se, långt därborta, ett ljus som inte verkade försvinna. Jag försökte ta mig närmare, men ju närmare jag kom desto mer snurrade jag. 

Plötsligt stannade jag. Jag föll omkull och träffade marken med ett lågt stön. Jag gnuggade huvudet och tittade runt omkring mig. Det var Daniels och mitt delade badrum i Huset. Framför mig såg jag...mig själv? Jag ställde mig långsamt upp och gnuggade mina ögon. Men den andra jag var fortfarande där och omedveten om att en annan version av henne stod bakom henne. Jag såg hur den andra versionen av mig tittade sig i spegeln, inspekterade sig själv. Jag såg hennes fingrar stryka över kinden och nerför hennes hals. Jag såg hur hennes hår var rufsigt, ögonen trötta och rödsprängda. Man kunde till och med se en skymt av lila i de. Jag log. 

Jag gick fram till den andra versionen av mig samtidigt som jag försökte kliva över duschdraperiet som trillat ner över golvet och handdukar som låg utspridda. Jag tittade på mig själv. När jag såg från det här perspektivet kunde jag se hur mina ögon faktiskt var svagt lila, hur min hy blivit mycket blekare och hur mina läppar blivit rödare. Den där versionen bara utstrålade vampyr så att det skrek om det. Jag skrattade för mig själv. Men innan jag hann titta närmare på något annat för att kunna se andra saker jag aldrig upptäckt, hörde jag Daniels röst. Båda versionerna av mig vände på huvudet och jag såg Daniel stå i dörröppningen. Jag inspekterade honom medan mitt andra jag vände blicken mot spegeln igen. 

Jag såg allting som mitt andra jag inte hade sett första gången jag upplevt minnet. Hur hans händer, som var nerkörda i de svarta jeansen, nästan var genomskinliga och skar sig starkt mot färgen på byxorna. Hur han log och tittade ner i marken medan han gick och la sina händer på mina axlar. Jag kommer ihåg hur jag hade trott att han var så självsäker förut när han vände mitt huvud mot honom och kysste mig med så mycket passion att varenda tonårstjej i världen skulle ha svimmat om de upplevt det jag upplevde den gången. Men nu såg jag hur mycket hans händer skakade, hur han flackade med blicken mellan varje drag han gjorde och hur hans röst hakade upp sig på vissa ord när de lämnade hans mun. Han hade varit nervös hela tiden. 

Jag var så inne i att titta på Daniel att jag inte märkte hur mitt andra jag uttryckt de sista orden och var på väg ut ur rummet. Jag såg för en kort sekund hur Daniel bet sig i läppen och log innan jag drogs ut ur badrummet och in i det svarta hålet igen. Min mage vände sig ut och in och ännu en gång kändes det som om jag skulle kräkas.

 Men tiden gick mycket snabbare den här gången. Inom en sekund var jag ute ur det svarta och stod ännu en gång med Daniel framför mig. Daniel hade släppt tag om min hand och jag kände hur ringen i den brände. Av ren reflex släppte jag ringen men innan den hade fallit så mycket som två centimeter hade Daniel fångat upp den. 

Han tittade inte på mig utan började att fumla med ringen i hans händer. Även om han hade nerböjt huvud och lugg som hängde över ögonen kunde jag se hur han log och försökte dölja det genom att bita sig i läppen. Jag började gå igenom i huvudet vad som precis hänt. Den där ringen måste ha tagit mig tillbaka för att återuppleva minnet igen. Fast från ett annat perspektiv förstås. Jag tänkte ytterligare på det och kom fram till att Daniel måste ha upplevt minnet också, på samma sätt som jag gjort. Och det betyder att han fick veta vad mitt lyckligaste minne var. Att det var när han och jag kysstes för första gången. Det var därför han just nu hånlog. 

Jag kände mig genast lite förolämpad. Jag skakade på huvudet och vände mig om och började långsamt flyga neråt i den riktning som jag visste att Huset låg. Det var inte långt dit men regnet, som nu börjat smattra över min kropp, gjorde att det gick långsammare. Efter en lång stund landade jag på gräsmattan på gården utanför Husets dörrar. Därinne var det varmt och soligt, för precis innan jag landade önskade jag att det skulle vara sommar. Jag började gå mot väggen för att komma in men innan jag hann komma närmare än stentrappan landade någonting bakom mig med en stod duns. Jag vände mig om och såg Daniel ligga i en hög på gräsmattan. Jag skakade på huvudet och kunde inte låta bli att skratta högt åt honom. Han skrattade inte utan reste sig upp med en röd färg om kinderna. Han drog handen genom de svarta vågorna som prydde hans huvud och tittade upp på mig. Sedan tog han några steg framåt innan hans läppar kraschade mot mina.