Flera tusen ord

31

Jag är lite rädd för att ha gjort fel i potrugisiskan i kapitlet. Min portugisiska är inte den bästa, ursäkta om det blev fel!

***

LUÍSA
Idag är det den nittonde november. Tretton dagar kvar tills min födelsedag. Inte för att jag bryr mig. Det är bara ännu en påminnelse om att jag åldras.
  Väggklockan tickar, en bil tutar i det annars väldigt tysta villaområdet. Jag sjunker längre ner i sängen och drar täcket tätare omkring min frusna kropp. Nu saknar jag mitt manus mer än någonsin. Vem ska jag vara? Är det här min roll i livet? Att ligga och ruttna i en säng medan världen ler mot mig? Att dras djupare och djupare ner i en förlamande depression som antagligen blir min död?
  Mamma sjukanmäler mig. Någonstans i havet av tankar om meningslöshet ringer min mobil. Jag öppnar mina ögon och famlar efter den. Skärmen upplyser mig om att klockan är 9:18. Den upplyser mig också om vem det är som ringer.
  "Hallå?" svarar jag.
  "Hej, det är Fercente." Rösten låter avvaktande och orolig. Han borde inte bry sig. Det förtjänar jag inte.
  Jag drar täcket över huvudet och det är så skönt att omslutas av mörker. Mina fotsulor är torra och varma när jag klappar dem med handen som inte håller i mobilen. Jag säger ingenting. Jag väntar. På vad vet jag inte. Men jag har inga ord. Inte just nu. Inga som kan lämna min kropp. De är fångade i mig, alla känslor av meningslöshet. Och det är ändå ingenting jag vill dumpa på Fercente. Han mår redan alldeles för dåligt.
  "Hur är det?" frågar han försiktigt.
  "Skit. Jag hatar mitt liv." Sedan ändrar jag mig. "Förutom de jag älskar. Dig till exempel. Allt annat hatar jag."
  "Jag älskar dig också", säger Fercente mjukt. Jag ser ömheten i hans ansikte, en ömhet som inte många har. Det är så charmigt. "Ta hand om dig."
  "Du med." Min röst skär sig. Blodet sprutar ur mitt hjärta och jag drar täcket åt sidan för att få luft. Kramar hårt om goseelefanten Dusjanbe som följt med mig nästan ända från födseln.
  Jag ska klara mig.
  Jag upprepar det om och om igen i huvudet.

FERCENTE
Estou perdido
Estás perdido
Estamos perdidos
juntos

Jag är vilsen
Du är vilsen
Vi är vilsna
tillsammans

Jag följer bokstäverna med pekfingret. De är skrivna på det smalrandiga pappret i mitt SO-häfte, allra längst bak. Där har jag ett utrymme för dikter, alla daterade. Jag präntar dit dagens datum intill den nyskrivna dikten, stänger häftet och lägger en hand på fönsterrutan. Tittar ut över vinterskogen. Oron ekar i kroppen, men den här gången handlar det inte bara om mig själv, utan om Luísa också. Jag skulle vilja hålla hennes hand, såsom hon har hållit min när jag nästan svimmat av ångest.
  Jag älskar henne så mycket. Mycket mer än vad de tre orden jag älskar dig innefattar.
  "Hej Fercente." Ella sätter sig mittemot mig på bänken och ler nedlåtande mot mig. Ett giftigt leende. Alma sluter upp vid hennes sida och de utbyter en road blick med varandra. Som om jag var ett utställningsobjekt.
  Jag reser mig upp och går och ställer mig vid mitt skåp istället. Aldrig att jag sitter med Ella och Alma. Men det känns förnedrande att de får mig att lämna min plats, bara genom att sätta sig.
  "Men gud, vad är det där för stil? Att resa sig när vi kommer?" säger Ella och spelar sårad. Alma pekar på sitt huvud och ritar med pekfingret cirklar i luften.
  Jag kollar på schemat som hänger på dörren, trots att jag kan det utantill. 9:25 börjar samhällskunskapen och den pågår i en timme. 10:35 till 11:35 har vi engelska. Sedan är det lunch. Jag vet att jag inte kommer att gå och äta idag. Jag har ingen aptit längre, jag orkar inte sitta och försöka pressa ner mat när hela kroppen protesterar.
  Så efter engelskan förbereder jag mig med min favoritspellista, ett skrivhäfte, en bok och några pennor. Jag har just slängt ryggsäcken innehållande det över axeln när jag hör någon säga mitt namn.
  Det är Vincent. Han ler mot mig. "Tjena. Hur är det?"
  "Det är okej", säger jag. "Själv då?"
  Jag saknar att ha Vincent i min klass. I mellanstadiet hängde vi hela tiden, men nu klickar våra scheman otroligt dåligt. Dessutom har jag varit upptagen av Luísa, och Vincent har umgåtts med Olof och Teo, två killar i hans klass. Jag har pratat med dem ett par gånger, och de verkar trevliga. Om jag lärde känna dem bättre skulle vi säkert kunna bli bra vänner.
  "Jo, men det är bra", säger Vincent. "Fast det är jävligt mycket gymnasietjat. Har du lunch? Ska vi käka tillsammans?"
  Jag trycker in min ryggsäck i skåpet igen och följer med honom ner till matsalen trots allt.
  "Du har hört att Nicolina ska sluta, va?" säger Vincent när vi sitter mittemot varandra vid ett av långborden. Jag har tagit lite mat och smetat ut det för att få det att se ut att vara mer. Och så har jag sagt till Vincent att jag inte är hungrig. Han ryckte bara på axlarna, men jag såg i hans blick att han började fundera. Fundera på det faktum att jag knappt ätit någon ordentlig lunch sedan vi började nian.
  "Ja, jag hörde det. Till Stockholm, var det väl?"
  "Mm. Hon är i alla fall schysst. Särskilt mot Vera."
  "Hur är det med Vera nuförtiden? Jag har inte sett henne på flera dagar."
  "Hon är tydligen sjuk. Källa Nicolina." Vincent tar en klunk vatten.
  "Missar man en dag i skolan blir man typ körd. Det är otroligt mycket att ta igen sedan", säger jag.
  "Apropå tjejer som inte är i skolan. Är Luísa också sjuk?"
  Hennes namn får det att vibrera i hela kroppen. Jag nickar.
  Vincent ler. "Jag hörde att ni är ihop. Grattis. Eller vad man nu säger."
  "Tack."
  Vi båda skruvar på oss. Kärlek och förhållanden är ingenting vi brukar prata om. Jag styr samtalet åt ett annat håll.
  "Snart är det muntliga nationella prov. Den tjugofjärde."
  Vincent sätter händerna för huvudet. "Just det, fan."
  Jag spetsar en gurkbit med gaffeln och stoppar in i munnen. Känner mig lite bättre till mods.