Under Vattnet ~1~

Kapitel 1 - Inledning

Vattnet är kallt idag.

Betydligt kallare än igår.

Jag tar mitt ansikte över ytan och tar ett djupt andetag och låter det iskalla vattnet rinna nerför mitt ansikte. Jag ser mig omkring i de lilla rummet, det består av fyra stålväggar och en pool på cirka 4 meter omkrets. Det luktar mögel och ibland hörs dunkande ljud som om någon kastar något hårt mot väggarna. I början var jag rädd för oljuden men efter ett tag så blev jag van.

Jag flyter ned och lägger mig på botten och tittar upp mot ytan; det är suddigt eftersom det är så mycket kemikalier i vattnet. Jag tar min hand och börjar långsamt dra den igenom vattnet så de börjar synas ett mönster; det formas som en åtta, åttan är tecken för oändlighet då de sluts samman. Jag stänger ögonen och helt plötsligt slits dörren upp och jag sätter mig hastigt upp i vattnet.

- Här är din ranson för idag.

Det var en barsk mörk röst som plötsligt hördes. Spänt ser jag upp och möter de stålgrå ögonen på en av skötarna som brukar komma och "kolla" till mig.  

Och då kastas det något ner i vattnet. Sjögräs . Det är allt jag ätit under åtta månader nu... om jag ätit alls. Jag drar handen över min mage i försök att avvärja smärtan som hugger men jag stoppas av mitt utåtbuktande revben. En ensam tår faller ner då jag tittar ner på min förstörda kropp och min fena. 

Ja, fena. Den är flagig med ett djupt sår på höger sida men det blöder inte längre. 

- Hörde du inte eller!? skrek samma barska röst och jag väcktes ur min bubbliga värld. Jag försökte forma ett "ja" men det ända jag fick ut var ett läte som avslöjade plågan jag bar. Jag kände hur mina ögonlock blev tyngre och hur min kropp började sjunka ner under vattenytan. 

När jag är under ytan kan jag fortfarande drömma mig bort till Stilla Havet och se dess korallrev sträcka sig igen så långt ögat kan nå. Jag kan föreställa mig de olika vattenvarelser simma omkring mig medans jag blickade ut i det oändliga havet, känna hur solljuset försökte tränga sig genom vattnets yta och värma samt lysa upp havet vilket det gjorde, och när det gjorde det njöt jag av värmen som smekte mitt ansikte. Det var det jag kallade himmel när solen blev otydlig mot vattnets blanka yta. 

Jag längtar dit, jag längtar hem.

Så detta var inledningen (därför är detta kapitel så kort) till vår nya bok "Under vattnet" vad tycker ni hittills? 

Vi ska satsa mer på denna bok och uppdatera regelbundet. Hoppas ni har en superhärlig vecka alla fina😊

Kommentera och rösta gärna💞