I need you

1

Idag är dagen då jag ska flytta från min underbara stad till en liten håla i Norge.. I NORGE. Vad ska jag göra? Jag kommer inte ha några vänner, kommer inte fatta ett ord av vad folk säger och jag kommer lämna min underbara pojkvän Tristan, bara för att mamma fick ett jobb där.
Jag drar frustrerat handen genom håret och slänger ut mig en tung suck. Hur ska jag kunna skaffa vänner om jag inte förstår vad dom säger? Dom kommer ju antagligen inte förstå vad jag säger heller för den delen.

Jag studerar mig själv i spegeln och klistrar fast ett leende. Jag måste ändå vara snäll mot mamma, hon vill mitt bästa och tjänar pengar för att ha råd med saker till mig och min bror.

Jag går försiktigt ner för trappen med mina resväskor och min väska från h&m. Varför köpa en väska för typ 1200 kronor när man kan köpa en väska på h&m för 300 kronor? Fattar inte grejen faktiskt.

"Gumman är du klar nu?" Frågar min mamma Linnea när jag har kommit ner för det sista trappsteget. " Ja mamma" säger jag med en suck och sätter handen på handtaget till dörren. "Du kan gå och sätta dig i bilen, jag och din bror kommer alldeles strax" Säger mamma med ett leende. Jag ler tillbaka och ger henne en enkel nick och sedan trycker jag ner handtaget och går ut med alla mina väskor, Det tar ett litet tag men jag lyckas och sedan stänger jag dörren efter mig.

Jag öppnar bagage luckan och lägger prydligt in alla mina väskor. Jag stänger bagage luckan och hoppar in i bak sätet. Jag tar fram min mobil och skriver ett meddelande till Tristan.

Jag
Vi är på väg nu, kommer sakna dig så mycket!

Tristan
Kommer sakna dig med älskling! Men vi ses snart, eller hur?

Jag
Absolut! Jag hör av mig när jag är framme!

Tristan
Okej

Jag sätter i mina rosa hörlurar och sätter på någon random låt från min bästa spellista. Jag hinner knappt sätta mig till rätta innan jag sover djupt.

*

"Gumman vi är framme" Hör jag en mjuk röst säga, antagligen min mamma. "Va?" säger jag och gnuggar mig i ögonen. "Vi är framme i Trofors" säger mamma glatt. Om ni undrar så är det bara jag, mamma och min storebror Alex i denna familjen, pappa dog när jag var 5.

Jag slänger ur mig en suck och hämtar alla mina väskor ur bagage luckan. Nu ska vi bara fixa rummen. Jag slänger ur mig ännu en suck när jag ser att jag måste släpa upp allting för en enorm trappa. "Alex kan du hjälpa mig?" frågar jag när jag ser att min bror har hur lätt som helst för att bära upp sina saker. "Nepp du får klara dig själv" Flinar han och går raka vägen in till sitt rum. "Mamma kan du hjälpa mig?" frågar jag och gör en hundvalps min. "Snälla?" Jag sträcker ut en resväska och mamma tar emot med ett leende. "Absolut" säger hon och bär upp den till mitt rum. Jag fortsätter att fajtas med väskan innan jag äntligen är uppe.

När jag kommer in till mitt rum böjar jag snabbt att packa upp allt, inga detaljer på det tack.

*

När jag har kommit halv vägs hör jag att det plingar på dörren och hallen fylls av en glad röst, dock förstår jag ingenting eftersom hon pratar på norska. (Jag kommer inte skriva på norska eftersom jag själv är sämst på norska och ja haha)

Jag går långsamt ner för trappen och rösten blir högre. "Va bra att du kom ner Clara! Det här är Gerd Anne och hon bor granne med oss!" Mamma ler och jag går fram till den främmande kvinnan. "Hej, Gerd Anne" Säger Gerd Anne och sträcker fram handen, jag tar emot den och ler. "Hej, Clara" säger jag och backar ett steg. "Jag hörde att du var 14, kan det stämma?" Gerd Anne ler vänligt mot mig och jag ler tillbaks. "Aa, fyller år nästa vecka" säger jag och tittar ner i golvet. "Åå va kul! Jag har 2 söner som är lika gamla som dig, om du vill hälsa så är dom där" Gerd Anne pekar på en stor gräs plätt och jag nickar. "Mamma är det okej om jag går dit?" frågar jag och kollar på mamma. "Jadå" svarar hon och jag ler ett stort leende. Jag sätter på mig mina skor och struntar i jackan, det är ganska varmt ändå. Jag tar med mig min fotboll och går sedan till dom 2 killarna.

*

När jag är framme möts jag av en kille med en tofs. "Hej! Dig har jag inte sett förut, jag heter Marcus och det där" Han pekar på en kille lite längre bort som trixar lite med en fotboll, "är min tvilling bror Martinus". "Jag har faktiskt precis flyttat in, jag bor granne med er, jag heter Clara" säger jag och ler. "Åå en svensk! Jag älskar Sverige!" Marcus ler innan han drar med mig till killen med fotbollen, Martinus alltså. "Martinus! Det är en ny tjej här!" ropar Marcus och Martinus tittar upp och ler mot mig. Jag och Marcus tar några steg fram innan Martinus är framför oss. "Hej! Tycker du om fotboll?" Han ser ner på fotbollen jag har i min ena hand, den andra håller Marcus i. "Ja, Jag älskar det faktiskt" Skrattar jag. " Är du svensk?" Han ser på mig och jag nickar. Jag vinklar blicken mot min hand, den Marcus håller i och jag märker inte ens av att jag ler. "Vill du va med och spela fotboll?" Det är Marcus som frågar. " Absolut" säger jag och vi släpper varandras händer, Jag saknar värmen hans hand gav mig men nu skiter vi i det, nu ska jag kö fotboll.

//

Jo men hallå, en Marcus och Martinus novell? Ser man på? Nä men jag har börjat få intresse för dessa tvilling bröder så ja, Jag tyckte att det kanske skulle va kul att skriva om dom.

Men jag hoppas att ni tycker om detta kapitel :)