Flera tusen ord

32

LUÍSA

För första gången på vad som känns som väldigt länge, men samtidigt oerhört kort tid sedan, beträder jag ett annat rum än mitt sovrum och mitt badrum. Jag håller mobilen i min hand. Det är den tjugotredje idag. Den tjugotredje november.

Jag räknar på fingrarna. För sex dagar sedan sjönk jag till botten. Inte ens en vecka, alltså. Det är ändå relativt kort. Det brukar snarare röra sig om två veckor, som längst har det hållit i sig i nästan tre.

Det är mörkt. Senhösthimlen ger inte ljus många timmar om dygnet. Klockan är 15:02 och det är bara jag som är hemma. Ganska oansvarigt av mamma ändå, att lämna sin bipolära, deprimerade dotter ensam.

Jag dricker ett glas vatten. Vätskan får min kropp att klarna, och jag går ett varv i huset innan jag återvänder till mitt rum där jag klär på mig. Kläderna känns så konstiga mot min kropp.

Jag stoppar ett äpple i jackfickan innan jag lämnar huset. Direkt känner jag att jag borde ha tagit på mig varmare kläder. Men vad spelar det egentligen för roll?

Jag går med snabba steg, söker mig till bron som förbinder Norrön med Sydön. Lutar mig över räcket och känner vinden flyta genom håret som jag inte tvättat på sex dagar. Tänk om jag skulle hoppa nu. Tanken kittlar i mig. Tänk att bara hoppa och släppa taget. Skulle jag bli fri då? Skulle jag dö? Eller skulle jag överleva med svåra skador?

Skulle den unga kvinnan som kommer gående där med ett litet barn, skulle hon ringa ambulans? Skulle hon sätta händerna för barnets ögon? Skulle barnet skrika rakt ut eller vara helt tyst? Skulle hen bli skadad av den traumatiska upplevelsen?

Skulle killgänget som går därborta stanna och sluta blossa på sina cigaretter, eller skulle de passera förbi? Eller skulle de grymta någonting i stil med "Men vad fan gör hon?" eller "Jävlar, såg ni?".

Hur skulle mamma och Raul reagera när de fick veta? Hur skulle Fercente reagera?

En stor klump växer i min mage.

Fercente.

Hur skulle han reagera?

Kanske skulle han få ångest. Kanske skulle han få så mycket ångest att man inte kan få kontakt med honom. Kanske skulle han ha så mycket skuldkänslor. Kanske skulle han besöka mig på sjukhuset och försöka hålla tillbaka tårarna. Kanske skulle han vara klädd i svart kostym på min minnesstund. Kanske skulle han följa min väg.

Och herregud, vad det skulle pratas i skolan. Skulle jag vara "tjejen i 9A som hoppade från Liljedalsbron" eller "tjejen i 9A som begick självmord"? Hur skulle det gå för Fercente? Hur skulle han orka?

Och mamma och Raul. Mamma. Hon skulle skrika rakt ut, hon skulle inte förstå. Raul skulle... jag vet inte. Jag vet inte om han skulle skrika rakt ut eller vara förstummad.

Vad skulle de göra med mitt rum, med alla mina saker? Skulle de spara lakanen att lukta på, som en påminnelse av mig?

Jag kanske ska gå hem igen. Så att jag inte gör någonting dumt.