Den magiska havsnäckan

"Okej".

Hon sjönk ner. Ner i sina tankar.

Ner i sina bekymmer.

Ner i sina sinnen.

Ner i paniken.

Ner i den okontrollerbara chocken.

Och ner i sanden.

Bubblorna stannade kvar hos henne. Höll henne sällskap, där nere på Havets mörka, ensamma botten. Eller; hon trodde det i alla fall. Om hoppades det eller inte, visste hon inte. Det ljusa håret flöt omkring runt om henne, lite som om det simmade.

Cornelia kisade mot bubblorna, som om hon väntade på att de skulle rädda henne. Eller i alla fall berätta vad som pågår. Men de sa inget. De bara fortsatte röra sig i samma regelbundna rörelser. De stod och liksom studsade på sina platser, sedan stannade de upp för 2 sekunder - för att sedan återgå till sitt studsande och sedan stanna.

Det upprepade sig hela tiden.

Men trots det; kunde hon inte sluta titta. De var fascinerande.

Hon flämtade plötsligt till.
Hon förstod.

Hon är ensam. På havetsbotten. Ensam.
Utan att förstå vad sjutton som pågick.

Hur kunde hon andas? Hur hamnade hon där? Hur länge har hon varit där? Kommer någon någonsin hitta henne? Letar de efter henne över huvudtaget?

Och det var då den verkliga paniken kom. Som inte ens går att beskriva i ord. En isande panik. Som får halsen bli tjock, ögonen gigantiska, omvärlden runt en att börja röra och böja på sig. Men man ser bara mörker. Man märker inte ens om man gråter eller inte, kroppen verkar bestå av endast hjärtat eftersom man känner hur paniken pulserar genom hela kroppen. Stressen får munnen att forma sig så stor som möjligt för att få ur sig den högsta tänkbara hjälpropet. Hon ville kräkas. Hon ville försvinna.

Frustrationen och skräcken grep tag i henne. Tvingade henne att skrika, talade om för henne att fly. Ropa på hjälp. Och hon gjorde som de sa. Hon skrek. Försökte röra på sig. Försökte fly. Utan resultat. Benen, som hon hade tappat känseln i, rörde sig inte. De ville verkligen inte röra sig. Lyda henne. Lite som om de var envisa, elaka dagisbarn som vägrar röra på sig. Så hon återgick till att skrika.
"HJÄLP! HJÄÄÄÄÄÄÄÄLP! KAN NÅGON HÖRA MIG?! SNÄLLA, HJÄLP, HJÄLP, HJÄLP!" Nu var hon säker på att hon grät. Hon grät så mycket att hon inte kunde ägna sig åt något annat än att försöka få luft, hur nu det skulle gå till.
"Åh herre Gud...", viskade hon mellan flämtningarna. Sorgen kändes som en tjock, tjock dimma som tryckts ihop till något i en valstorlek som försökte tränga sig upp ur hennes hals. Ögonen gjorde ont, och hon kunde inte se något.
"Snälla. Hjälp", fick hon fram. Hon försökte se, hon försökte andas. Hon försökte leva. Men ansträngningarna verkade inte hjälpa.
Någonting som kändes som en hand som plötsligt kramade om hennes skakande axel.
"Okej." Fick hon till svar. Och det svaret, det fick henne att försvinna från sitt medvetenhet helt. Som om någon knäppt på en knapp som ledde till medvetslöshet försvann hon in i en tjock, trög dimma. Som hon helst skulle vilja stanna i. För eveigt.