Oväntad Kärlek.

Epilog

Två år senare.

Den svala majbrisen sveper in genom det öppna köksfönstret och Miranda njuter av vårens alla dofter från trädgården, hennes fästman Martin kommer in och räcker fram en liten bukett med vildblommor och kysser hennes kind.

-"Hej, älskling, har du saknat mig?" undrar han och ser på henne med all den kärlek han känner för henne.

-"Martin!" Hon kramar om honom hårt efter att ha tagit emot blommorna.

Martin hade varit Malins psykolog efter händelsen för två år sedan, för ett år sedan hade han friat till Miranda efter att de dejtat några gånger, han visste vem hon varit men han älskade henne i alla fall. Nu bodde de i hans hus i utkanten av storstan långt från deras gamla hem, han hade varit borta och hälsat på sina föräldrar några dagar och var nu äntligen hemma hos henne igen.

Han kysser henne och Miranda lösgör sig smidigt från hans famn med ett leende.

-"Om jag inte visste bättre skulle jag tro att du försöker förföra mig," säger hon lite flirtigt och slinker runt den vita köksön med ett litet fnitter.

-"Men tänk om det är det jag är ute efter då?" retas han tillbaka och tar ett lätt tag om hennes arm, snurrar runt henne och kysser henne igen.

-"Martin, tänk om de ser oss," skrattar hon när han nafsar på hennes öronsnibb.

-"Ingen fara älskling, jag härmar bara ungdomarna," skrattar han och vänder henne sakta så hon kan se ut och bort mot körsbärsträdet en bit bort där Cole håller om Malin bakifrån och kysser baksidan av hennes öra.

Malin vänder huvudet uppåt och ser på Cole, de har varit ett par ända sedan de kom ut från sjukhuset och trots alla prövningar som skett genom de två åren som gått har de bara kommit varandra närmare.

-"Vad tänker du på?" frågar han mjukt och ser på henne.

-"På kvällen då vi träffades för första gången, på skoldansen," säger hon lugnt.

-"Oh, och vet du vad jag tänker på?" undrar han och håller om henne lite till och ger hennes hals en kyss. Malin fnittrar lite.

-"Jag vet inte om dina tankar är så rumsrena," skrattar hon men rodnar lite lätt.

-"Vissa av dem kanske inte är det, men den här är det," säger han fortfarande lika mjukt och kysser hennes tinning.

Malin känner hur han trär nått på hennes finger och ser ner på den.

-"I love you. Please marry me," ber han.

Malin ser med stora ögon på safiren på den silvriga ringen som nu sitter på hennes finger.

-"Cole!" flämtar hon lyckligt och förvånat.

Hon vänder sig om och ler mot honom, ler stort och slänger sig om hans hals.

-"Det är klart jag vill!" Hon skrattar och de kysser varandra igen.

Livet som varit så svårt och smärtfyllt var nu fyllt av glädje och värme.

Ingen av dem hade vetat att de skulle finna lyckan på en sådan oförutsägbar plats som den andres hjärta var. Men vilsna i ett mörker hade de funnit varandra av en lycklig slump.

Slut.