Språnget mot friheten

Prolog

Hej igen! Trodde inte att jag skulle skriva en till berättelse med varulvar, men javisst ja! Här kommer en sprillans ny berättelse som handlar om Nadia Woods. Om ni läst min tidigare bok, Missing Luna, så kanske ni minns henne:) Jag har länge haft denna story i huvudet men nu bestämde jag mig för att skriva den! Jag menar, varför inte? ;)

Än så länge finns endast denna korta prolog ute, men hur som helst, trevlig läsning!:)

* * *

Sommaren var kommen. Den varma vinden prasslade i trädens gröna löv och svepte förbi mig som i en viskning. Solens varma eftermiddagsstrålar glittrade på havets små guppande vågor, som hördes som kluckande ljud när de slogs mot stenarna. Den välbekanta doften av saltvatten blandat med fisk strömmade mot mig.

Den kala klippan kändes varm under trampdynorna. Jag visste att jag befann mig utanför gränserna och att far skulle bli arg om han fick reda på var jag var. Jag fick nämligen inte vistas var jag ville och inte umgås med vem som helst. Att röra mig bortom flockens gränser var något förbjudet, för far ansåg att det inte var säkert.

"Inom Woods gränser är det ända stället du är säker, Nadia", hade han sagt.

Jag var uppväxt utanför det normala samhället. Folk av mitt slag levde i hemlighet över hela världen, och vi hade alla en sak gemensamt; en märkvärdig begåvning. Även om vi kanske såg ut som vanliga människor kunde vi göra något övernaturligt. Vi kunde förvandla oss till vargar.

Det sades att vår sort hade funnits sedan den forna människans tid, men ingen visste egentligen säkert. Enligt legenderna blev vi välsignade av jaktens gudinna, Artemis. Hon var tidernas första formbytare och hon skapade vargskiftaren till sin egen avbild. Enligt myterna fanns det också formbytare av andra slag, men jag hade själv aldrig stött på någon. Andra formbytare kom aldrig in på vårt flockrevir, så det var antagligen därför jag aldrig fick chansen att se någon.

Jag var dotter till Thorolf Derulo Woods, en av de två högsta Alforna i Segardområdet, vilket omfattade Sverige, Finland och halva Norge. Vår flock var många hundra år gammal och hade en mycket blodig historia. Den största orsaken till att vi hade ett så mörkt förflutet var på grund av att en förbannelse vilade över oss.

Jag levde ett liv många önskade sig. Att vara Alfans dotter kunde tänkas vara en dröm för de flesta, men inte för mig. Min vardag bestod av regler och bestämmelser och ibland ville jag inget annat än vara någon annan än Nadia Woods. Ibland kände jag mig dragen till friheten, dragen till det som fanns bortom flockens gränser. Det förbjudna lockade mer än någonsin förut.

"Vad gör du fortfarande här?" Kaylee kom smygandes ut ur skogen. "Solen håller på att gå ner. Din far blir rasande om han får veta att du smitit ut igen." Jag satt kvar i min vargform på klippan och blickade ut över havet. Kaylee suckade bakom mig. Hon visste vad jag tyckte om fars order. "Det blir mörkt", sa hon. "Bäst vi ger oss av."

"Oroa dig inte för min far", sa jag då jag förvandlat mig till människa. "Han har andra saker att tänka på."

Far hade sällan tid att tillbringa tillsammans med mig. För det mesta var han upptagen med sitt arbete, vilket var något jag hade börjat utnyttja den senaste tiden.

Jag vände mig mot Kaylee och log. Vinden rufsade till hennes lockiga, eldröda hår. Fräknar prydde hennes smala näsa. De klargröna ögonen betraktade mig med ett bistert uttryck, men ändå ryckte ett leende i mungiporna.

"Ibland", sa jag drömmande, "undrar jag hur det skulle kännas att vara flocklös. Att vara helt fri."

"Fri och ensam", påpekade Kaylee. "Det är inget för dig."

Jag vände ryggen åt henne med ett leende på läpparna. "Du har rätt, vi borde ge oss av innan det blir mörkt."