Rädda Mig

kapittel 1

- Jag hatar att säga det sötnos men du gör det bara värre för dig skälv. Han log mot den stackars flickan på marken som på något sätt lyckats sparka soldaten som skulle binda henne vid hästen. Hon försökte att gunga sig ur de svarta repen men gav snabbt upp då hon insåg att det inte fungerade.
- Bättre att kämpa än att bli runt slängd som en leksak. Snäste hon innan en spark hade träffat hennes sköra rygg. Hon kved till och tryckte fram ryggen för att komma undan då ännu en spark träffade henne. Ny smärta blommade upp och hon hyperventilerade högt för att inte skrika utav den spridande smärtan. Hon hörde hur mannen bakom henne gjorde sig redo för en ny spark då.
- Det räcker soldat hon har fått sitt straff herren blir inte glad om hon är skadad. Soldaten hon sparkat suckade irriterat men lydde order, han gick raskt iväg med en sur blick och en hand på magen där det fortfarande ömmade efter hennes spark. Hon log för sig själv, han hade förtjänat det. Hon han dock inte mer än tänka tanken innan hon hivades upp på hästen och hårt dunsade ner på hästryggen så att luften slogs ur hennes lungor. Hon kippade efter syre medan mannen i mantel band hennes rep till något som satt fast i sadeln. Hon försökte åter igen vrida sig ur de hårda repen men kände bara smärta då de skavde genom den ömtåliga huden på hennes handleder. Mannen skrockade lite när han såg hennes försök och njöt utav hur hjälplös hon var. Hon kunde inte använda några utav sina krafter än och hon visste inte om att hon hade dem. Hon stönade till lite när han klev upp i sadeln då hans vikt fick det att gunga och hon trodde att hon åter skulle falla från den höga hästen. Han log för sig själv innan han snabbt skänklade hästen så att den satte av i full galopp vilket gjorde att varje steg smärtsamt ryckte i hennes rep och skavde in i hennes hud. Samtidigt som det pressade luften ur henne. Hon beslutade sig för att vara stark och kvävde sina skrik även om smärtan konstant ökade. Hon kunde känna hur blod långsamt sipprade ur såren på hennes handleder som blev allt djupare. hon kände hur tiden passerade och försökte efter ett tag att räkna hästens galopp språng för att distrahera sig från smärtan. Mannen i mantel ökade plötsligt hästens galopp och utan förvarning hade de hoppat över en stor stock. Den plötsliga rörelsen fick repen att spännas hårt runt henne och när hon dunsade ner på hästen igen kände hon hur hon landade på armen och hur den dunsande rörelsen fick axeln att snärta till. Ett öronbedövande skri fyllde den tidigare tysta skogen och Sara kände hur hästen saktade in. Den stannade snart helt och hon blev neddragen från häst ryggen. Detta resulterade i ännu ett skri och när en utav männen försiktigt lossade repen såg han genast vad problemet var. Hennes axel var helt dragen ur led och de kunde se hur ett stort blåmärke sakta formades på hennes axel. En utav dem petade försiktigt där ledkulan skulle sitta men flickan bara skrek rätt ut i luften. Hon hyperventilerade och kallsvettades utav den extrema smärtan. i axeln. En utav de grova soldaterna tog ett fast tag om hennes arm och ryckte den uppåt så att ledkulan snärtade tillbaks till rätt plats igen. Ännu ett skri ljöd genom skogen innan någon lade en hand över hennes mun. Hennes skrik dämpades något men skar fortfarande genom männens öron. En utav de svarta männen sparkade henne hårt i sidan och i stället att skrika kippade hon nu efter luft. Männen skrattade åt hennes reaktion men hon kunde bara tänka på det mjuka gräset, som kylde hennes mörbultade kropp. Hon kunde inte tänka på något annat än att komma undan. Hon behövde fly. Dessa män var galna. De sparkade henne för att hon skrek och vred hennes arm rätt. Det var snällt men ändå sjukt att de gjorde så mot henne. Det var extremt smärtsamt och hennes arm ömmade fortfarande mycket efter att den vridits ur led. Hon kved till utav tanken och vände sig lite då hon insåg att repen inte längre omslöt hennes kropp. Hon behövde bara springa därifrån så skulle hon vara fri även om det skulle bli en tuff och hård springmarsch. Hon såg sig omkring. De befann sig i en för henne okänd del utav skogen. Det var tätt mellan träden och mörk mossa täckte marken. Det skulle inte göra ont att springa på även om hon oroade sig för de torra och vassa kvistarna som stack upp ur den fuktiga mjuka mossan. Hon kunde fortfarande klara sig undan. Utan att förvarna männen på något sätt reste hon sig fort och lät sina redan trötta ben föra henne djupare in i skogen. Männen stod förvånade stilla ett ögonblick innan de satte av efter henne i full fart. Hon hade det försprång hon behövde och planerade att utöka det. Männens flåsande andetag blev långsamt avlägsnare och likaså hennes motivation att fortsätta. Men något annat började. Röster invarderade hennes tankar och tog del utav hennes energi. "Du kommer att dö utan dem." "Du är patetisk." "Din far hade skämts över dig."
- Sluta! Skrek hon ut i skogen. Hennes kropp var utömd på energi och i ett sista försök att skydda sig mot de hämska rösterna slog hon händerna för öronen. Rösterna skrattade åt hennes försök att skydda sig. Hon skakade på huvudet men tappade då balansen och föll mot marken. Hon kved till när en gren skrapade upp hennes tunna skinn. Hon såg ner på sina händer. De var röda utav blod från hennes sönderskavda handleder. Rösterna fortsatte att skrika i hennes huvud och gjorde henne svagare. Hon kunde höra hur soldaternas röster blev starkare igen och hon försökte att resa sig igen. Hon tog sig upp på vingliga ben och tog ett steg. Hennes ben vinglade och hon föll igen. Hennes kropp träffade åter den fuktiga marken och hon blev liggandes. Hennes kropp ömmade och hon kunde känna hur en kvist tryckts in genom hennes ben.
- Här är hon! Skrek en soldat och hon kände en kall hand mot sin panna. Den strök undan hennes svettiga hår. Hon blundade lätt och väntade lite. Mannen tog hennes späda hand och klämde den lite innan han försökte ta hennes puls. Hon slutade andas och fokuserade sig på att sakta ner sitt hjärta. Hon kände hur det slog allt långsammare. Mannen reste sig upp.
- Killar hon är skadad vi måste hjälpa henne. Han gick tillbaka till henne och kollade åter hennes puls. Den hade nu nästan stannat helt. Hon viste att hon kunde hålla sit hjärta nere på ett slag varannan minut i en timme. Och ta ett andetag var femte minut. Hon drog in ett kort andetag och började sedan skakningarna som hennes mor lärt henne. Det började i fingertopparna och sedan armar och ben. Mannen försökte att skaka henne men hon fortsatte bara med de krampaktiga rycken. Flera fotsteg närmade sig och hon slutade skaka och slappnade istället av i alla muskler. De stannade vid hennes huvud och liksom tidigare höll hon andan. Ett fnitter ljöd genom skogen och en hård sko träffade henne i sidan. Hon flög genom luften och landade hårt på en trädstam och sedan föll mot marken. Hon svor i sina tankar och försökte få pulsen under kontroll igen. Hon var på god väg att lyckas när en hand slöt sig Om hennes strupe.
- Patetiskt att spela död sötnos. Sade en röst och något slog henne över kinden. Hon tappade fokus igen.
- Kolla hennes puls efter några slag Derik. Sade en röst över hennes huvud. Hon försökte att kontrollera sin puls. Ett till slag träffade hennes ansikte och hon tappade fokus. En hand slöt sig om hennes handled och pressade på blodådern.
- Stark puls sir. Sade mannen och släppte hennes handled.
- Så sluta spela nu sötnos du är fast. Viskade en röst och släppte taget om hennes hals. Hon slog upp ögonen och reste sin vänstra hand för att slå honom i ansiktet. Som hon förväntat sig fångade han lätt hennes hand. Han log mot hennes patetiska försök när något träffade hans vänstra kind. Hans huvud flög åt sidan innan han tittade ner på henne igen.
- Snygg fint min sköna jag bjuder på den. Sade han och blinkade med ena ögat. Frustrerat suckade hon och slappnade av. Hennes ben gjorde ont och oro spred sig i hennes kropp när hon tittade ner. En trägren hade borrat sig igenom hennes blå klänning och in i hennes lår. En blodröd fläck spridde sig över tyget och mannen som stod över henne log.