Flera tusen ord

40

FERCENTE
Jag skriker rakt ut i smärta och rycker till. Plötsligt är jag i mitt rum, i min säng. Det är ganska mörkt i rummet och medan hjärtat dunkar hårt, hårt, försöker jag samla ihop spillrorna av mig själv och säga "det var bara en dröm" till mig själv, som ett mantra. Men den har mig i sina klor.
  Tänk om mamma och pappa hörde mig? De ska inte behöva komma in och trösta sin femtonåriga son när han drömt mardrömmar. Det förtjänar han inte.
  Klockan är inte ens fyra. Som vanligt. Flera dagar i rad har jag vaknat vid den här tiden, och vid samma ångest och panik i kroppen. Och med samma dröm som inte lämnar mig. Den satt i ett par dagar efter hissen, sedan försvann den och nu, i januari har den kommit tillbaka. Vad är det för fel på mig? Vad är det för fel på mig?!
  "Hör på mig. Hör på mig! Du kan inte ens åka hiss! Du är femton år, snart sexton, och bryter ihop såfort du sätter foten i en hiss."
  Jag rycker till. Nej, det får inte vara sant. Har rösterna från drömmen följt med till verkligheten?
  Jag sätter händerna för huvudet drar upp knäna till hakan. Det finns ingenting att vara rädd för, intalar jag mig själv. Absolut ingenting.
  Det maler i hela kroppen. Det maler av ångest.
  Jag kan inte längre vara i min egen kropp.
  Jag faller ner i en bottenlös avgrund.
  Ångesten är så stark att jag måste kräkas. Jag hukar mig över toaletten och är nära att falla ihop efteråt, men mina fötter förflyttar sig och mina händer lyckas klamra sig fast vid handfatets porslin. I spegeln ser jag en pojke. En pojke med gröna ögon, brunt hår och olivfärgad hud. Ringar under ögonen och en obeskrivlig orkeslöshet i kroppen. Orkeslösheten som jag känner varje morgon numera.
  Jag sätter händerna för ansiktet och känner hur händerna blir blöta av tårar. Jag orkar inte.
  Jag kommer att sänka alla mina betyg, jag kommer inte att komma in på något gymnasium. Visst hade jag bra betyg nu i höstas. Det hade jag. Men jag har en känsla över att det bara kommer att gå utför nu.
  Jag sjunker ner på golvet och känner den svala klinkern mot kinden. Paniken ekar nu, blandar sig med ångest och det är så outhärdligt att jag knappt kan andas. Så outhärdligt att jag glömmer bort att andas. Måste påminna mig själv om det.
  Jag kravlar mig upp från golvet och hittar tillbaka till mitt rum. Ändlös ångest, ändlös ångest överallt. Jag faller. Jag faller och landar på sängen.
  "Snälla..." viskar jag. Jag vet inte vem jag pratar med.
  Det känns som om jag har feber.
Jag dra täcket om mig och famlar efter min telefon, som ligger i nattygsbordets översta låda. Det blåaktiga skenet från mobilen får mig att bli illamående igen, och jag sätter handen för munnen för att hålla tillbaka. Utifall att.
  SMS:et blir svårtydet, men jag kan inte ådstakomma något bättre.
  Kag tror jag¨äller på att dö sn'lla svara luíi
  Att skriva meddelandet tar fullständigt kraften ur mig och jag orkar inte ens finna styrka att lägga ifrån mig mobilen på nattygsbordet. Den glider ur min svettiga hand och jag själv... jag kryper ihop och försöker överleva ångesten som värker i magen.
  Det kommer inget svar.
  Jag skickar flera.
  Luísa hjälp
  Ånghest
  ..jgressvara
  Kan man dö avv ånfest
  Ångest

LUÍSA
Jag klär på mig i lugn och ro innan jag kollar mobilen.
  8 nya meddelanden.
  3 missade samtal.
  Alla från Fercente.
  Bom, pang. Det är som om jag får en stöt.
  Ångesten och skuldkänslorna väller över mig. Hur kunde jag missa alla signaler?
  Det första meddelandet är skickat 4:04 och det sista 5:58. Samtalen är instuckna däremellan.
  Jag läser alla meddelanden. Alla meddelanden som inte fått något svar.
  4:04 Kag tror jag ¨äller på att dö sn'lla svara luíi
  4:10 Luísa hjälp
  4:16 Ånghest
  4:29 ..jgressvara
  4:42 Kan man dö avv ånfest
  4:59 Ångest
  5:18 Det är värre än vanligt
  5:58 Jjjag vill inte snälla l
  Jag ringer upp honom. Min pojkvän. Min pojkvän fick en ångestattack och jag fanns inte där för honom. Antagligen fanns ingen där för honom. Han försökte förtvivlat nå mig medan jag sov som en stock, så djupt. Som jag alltid gör under de depressiva perioderna. Jag behöver nästan dubbelt så mycket sömn då, känns det som i alla fall.
  Och nu svarar han inte.
  Jag sjunker ihop på sängen, skickar ett meddelande. Fercente, förlåt att jag inte svarade! Men jag är här nu. Svara mig. Kyssar från Luísa
  Molnen ligger som ett tungt täcke över villaområdet jag bor i. Precis som skuldkänslorna ligger över mig. Ett tungt täcke.