Flera tusen ord

45

LUÍSA

"Du måste få hjälp", säger jag.
Vi sitter bredvid varandra i soffan och håller varandras händer.
Fercente slår ner blicken.
"Jag är allvarlig", fortsätter jag. "Det kan inte fortsätta såhär. Du mår verkligen inte bra. Och jag vill inte se dig bli sämre och sämre."
"Jag blir inte sämre!" morrar Fercente ilsket.
Jag tar tag om hans axlar, ett lätt grepp. För att lugna honom. "Älskling..."
"Tänker du prata med mina föräldrar nu, eller vad?"
"Just nu pratar jag med dig." Jag använder mig av den mjuka rösten.
Och jag kan se att han smälter en aning. "Kommer du prata med mina föräldrar? För jag vill inte att de ska få veta."
"Varför inte?"
"För att..." Han kommer av sig och torkar bort några tårar. "För att jag inte vill belasta dem."
"Mig då? Vill du belasta mig?"
"Vad menar du?" Han ser så rädd ut, så skör.
"Jamen, tror du inte att du belastar mig genom att varje gång låta mig komma och lugna dig? Tror du inte att du belastar mig genom att låta mig ha ansvar för din psykiska hälsa?"
"Hur ska jag kunna veta att du känner så? Du har ju inte sagt något!"
"Nej, jag har ju bara kommit och hållit dig om ryggen och lugnat dig. Inte ett jävla ord om min belastning har jag kunnat yttra!"
"Det är inte så att jag inte har låtit dig prata! Du får prata hur mycket du vill, ingen har hindrat dig!"
"Som om inte mina egna psykiska problem var nog", fortsätter jag fast jag har en känsla av att jag borde sluta nu, innan det går för långt. "Nej, jag måste även bära dina problem på axlarna."
Fercente ser på mig med kall, sårad och alldeles grön blick. Han har aldrig tittat på mig på det viset.
Jag reser mig upp och lämnar honom där. Småspringer ut i hallen, rycker åt mig kappa och ryggsäck, kliver in i stövlarna och smäller igen dörren bakom mig. Inte en enda gång kastar jag en blick över axeln.
Men tårarna lämnar spår av kyla efter sig på mina kinder.