American girl (swe)

Juli 3

"Inte mitt fel"

Mina ögon öppnas i chock, och mitt huvud slår emot den hårda väggen med en dämpad smäll när planet slår ner i marken. "Ouch!" Utbrister jag, samtidigt som jag kniper ihop med ögonen och lägger handen på den mycket ömma punkten. Jag tar en titt ut genom det lilla ovala fönstret och ryggar bakåt när den skinande eftermiddags solen bländar mig. Den svarta asfalten är så varm att om man tittar noggrant så kan man se sån där imma som kan bildas över grillen när det blir varmt. Jag lutar mig tillbaka i stolen och tar ett djupt andetag, sov jag verkligen hela resan? Med tunga trötta ögonlock och ett bankande huvud vänder jag blicken framåt och ser mig omkring, folk har redan rest sig upp och börjat fiffla med handbagaget som ligger undanstoppat i taket.

Plötsligt hör jag en röst som talar, alla fryser till och lyssnar. "Välkomna ska ni vara till soliga Los Angeles, dagens väder är soligt och temperaturen ligger runt 34 grader celsius. Jag och mina medarbetar här på USA airlines hoppas att ni haft en bekväm och trevlig resa, vi hoppas  att ni får en underbar vistelse här i USA." När meddelandet är slut applåderar alla och resterande människor ställer sig upp och trängs om plats i den smala gången.

När dem flesta börjat gå mot utgången reser jag mig tillslut och plockar fram min ryggsäck ur facket, den är lite tillknölad men inga stora skador.

Väl inne på den extremt stora flygplatsen springer det människor som galningar och alla verkar vara stressade, men inte jag. Jag går ner mot banden där alla väskor spottas ut och väntar en stund. Efter tio hela minuter rasslar det till och en svart väska är den första att komma ut, jag följer väskan med blicken när den åker förbi, tills ett par armar sträcker sig efter den. Snygga armar, jag lyfter blicken som landar på en kille i min egen ålder, eller så ser det ut som. Han har poröst blont hår som glänser sådär drömskt och är minst 180 lång, jag önskar att han kunde vända sig åt mitt håll så jag kan se hur ansiktet ser ut. Det gör han inte och jag ser hur hans muskulösa figur försvinner bland alla knuffande människor som allt för hetsigt rycker åt sig sina väskor. Jag ställer mig på tå och försöker se vart han tar vägen, utan någon vidare lycka, han är helt försvunnen. Aja life goes on, tillslut åker min stora rosa resväska förbi och jag måste ta i för att få upp den, jag förstår nu varför jag behövt betala för extra vikt vid incheckning.

När jag väl rullat ut i den riktiga flygplatsen med stora fönster och ljud överallt märker jag hur äckligt hungrig jag är, inte så konstigt kanske när jag missade maten på planet och inte åt mycket innan jag åkte, så smart av mig. Verkligen.

Jag tar en titt runt omkring och bland myllret av folk kan jag urskilja ett Blänkande gult M som jag av erfarenhet vet vad det står för, min mun vattnas och jag slingrar mig runt vuxna och barn med snabba steg för att nå mitt mål. Framme vid Macdonalds är det förvånansvärt lite folk, några nissar sitter vid ett litet bord i hörnet och det står ett par i kön, but that's it, inte hetsigare än så, jag ställer mig i kön och bestämmer mig för vad jag ska äta, möjligheterna är oändliga. När det väl är min tur att beställa står en söt liten gumma bakom disken och ler. " O vad vill du beställa?" Frågar hon vänligt med någon grov amerikansk dialekt " En big Mac, två stora pommes och en choklad milkshake, tack." Kvinnan nickar, knappar in allt på datorn " Ta med eller äta här?" Frågar hon och lägger huvudet på sne "ta med." Svarar jag och hon försvinner iväg bakom alla maskiner och fritöser. Redan fem minuter senare kommer hon ut med en pappkasse fylld med allt det goda, jag verkligen känner hur jag inte kan bärga mig tills jag får börja möla i mig all go mat. Jag betalar tackar och tar mig ut utan problem, väldigt effektivt.

Med vad känns som världens tyngsta rullande resväska, en fullproppad rygga och en påse full med varm mat står jag nu helt lost mitt i flygplatsen och letar efter en skylt eller liknande med ordet taxi, jag tittar runt en stund och upptäcker tillslut en liten liten skylt med snirkliga bokstäver med ordet taxi, varför ha en skylt om man knappt kan se den tänker jag och går mot utgången dit pilen pekar, jag är nästan ute när jag från ingenstans går in i en stenhår vägg. Jag tappar balansen och dunsar ner i golvet, min fina mat faller ut på golvet jag hör ett hårt kras.

"Men se dig för!" Hör jag en röst skrika högt, jag vänder min blick mot väggen som nu också ligger på golvet. Men Nope det är ingen vägg det är killen med det snygga håret jag såg tidigare, oops. Jag studerar hans skarpa käkben och havsblåa ögon som ser rakt in i mina, och jag hade rätt, det är inte bara håret som ser bra ut, ärlig talat
Ser han ut att ha kommit direkt ur ett modemagasin, på den nivån ligger han.

"Hallå! Vad är det för fel på dig, ser du inte eller!" Hans djupa röst väcker mig ur min trans och jag inser nu vad som hänt, hans MacBook ligger krossad på golvet med några av mina pommes vid sidan av och han ser inte glad ut "Det var ju du som gick in i mig!" Utbrister jag lite för högt "Är du dum eller jag va-" han slutar plötsligt skrika och får syn på hans dator och min nu förstörda mat. Hans blick går från marken till mig, från marken till mig och han stelnar till och lutar sig ner och plockar upp den före detta hela datorn "nej nej nej NEEJ! Ser du vad du gjort! Den är ju helt trasig! Vet du hur mycket viktiga saker som finns på den här!?" Om jag trodde han var arg innan hade jag fel, för nu är han rasande " VET DU HUR MYCKET EN SÅN HÄR KOSTAR!? Du får köpa en ny!" Skriker han, det börjar till och med samlas folk runt oss för att
Åskåda vår lilla föreställning, men inte var det mitt fel att han gick in i mig "seriöst, det är du som ska ersätta mig en ny big Mac och pommes!"

" de-de SKÄMTAR DU?"
Jag skakar på huvudet och visar att jag är helt seriös. Inte mitt problem att han behöver kolla upp sin syn.

"Du har sönder min MacBook och sedan börjar du grina över en lite pommes och ketchup? Du måste vara galen, på riktigt."

" Jag är inte skyldig dig något, du är däremot skyldig dig själv en kurs i hur man går ordentligt!" Jag har fått nog, inget av detta är mitt fel och han får ta konsekvenserna av vad han gör själv, inte mitt problem.

Innan han hinner säga något mer böjer jag mig ner, plockar upp de jag kan av min mat och slänger det vårdslöst in i påsen innan jag stormar från platsen och ut i genom glasdörrarna. Det var ju inte mitt fel.