Välkommen till verkligheten

6

Jag gick som vanligt till skolan. Det var fredag. Utanför skolan möttes jag av en glad blick från Marsha. Hon viftade med händerna. Hon viskade i mitt öra:
- jag har börjat gilla Amir!!
Jag stirrade på henne.
- vem är det?
Vi träffades på bildlektionen. Han hade bytt klass så han går i min klass nu, jippi!
- ha, kul, mumlade jag och gick vidare till min lektion. Jag skakade på huvudet och suckade när jag gick. Jag hörde Marsha ropa efter mig:
- kan vi sova över?
- visst!
Skolan gick väldigt långsamt, men sedan bestämde vi oss för att gå hem till Marsha direkt efter skolan. Vi skulle ha en miljon olika saker att prata om, chilla och bara va med varandra. Vi var ensamma hemma, vilket betydde att vi skulle ha hela dagen framför oss bara med varandra. Jippi! Vi satte oss i Marshas säng och hon började:
- du vet, jag är ju kär i Samir, är du kär i någon?
- nej. Hur går det för dig och Samir då?
Jag såg att hon sken upp.
- han har frågat ut mig! Eller, alltså, han har frågat om vi ska hitta på något, som kompisar, typ, tror jag.
Sedan hade vi en lång pratstund. Ända tills vi märkte att klockan var fyra på morgonen, för då kom vi på att vi kanske skulle sova. Anyway, nästa dag såg jag Marsha stå och prata med han Amir. Man märkte att hon flirtade. Han flirtade tillbaka. Dom var fina ihop, men jag kände lite att han tog min plats. Hon var med honom alla möjliga tillfällen liksom. Dom bestämde träff typ varje dag hos varandra, och typ aldrig mer frågade hon MIG om vi kunde göra nåt. Jag hatade det här. Jag satte mig på en bänk på skolgården och tog upp mobilen. Marsha hade inte skickat något sedan när vi sov över. Ni kanske inte tycker att det är så konstigt, men Marsha var verkligen den typen som brukade spamma på sms. Jag skickade ett par meddelanden och stängde ner mobilen och suckade. En stund senare plingade det. Jag blev först glad, men sedan när jag läste smset blev jag inte lika glad:
- tyst du stör, jag och Amir har viktigare saker för oss. Jag kunde inte fatta det. Igår var vi friendchip goals, som typ va med varandra varje dag, nu är hon bara med Amir. Jag har försökt med allt, men hon kan bara inte släppa honom. Nästa rast gick jag ut själv (som vanligt), men det konstiga var att Marsha kom springandes mot mig. Jag fattade liksom att hon inte kom för att hon ville vara med mig.
- Simone! Jag och Amir har blivit ihop!
- ha, sa jag och gick helt ointresserat därifrån. Men igentligen brydde jag mig. Jag ville bara inte att Marsha skulle få reda på det, i mina öron lät Marshas "glada" nyhet som helt fruktansvärt. Jag måste få reda på vem den där Amir är asså. Jag gick mot honom. Han var faktiskt ganska söt, men det kändes som att han var ganska ytlig. Marsha och Amir var ett ytligt par. I alla fall enligt mig. Amir var väldigt populär i skolan märkte jag, men inte så schysst. Det var nämnligen så att jag gick fram för att prata med honom. Runt honom samlades det människor, både hans killgäng, och hans lilla (stora) tjejfangrupp. När jag äntligen fick chansen att prata med honom stod såklar Marsha där. Exakt vad jag behöver nu.
- Stick härifrån, sa han.
Marsha fnittrade. Jag vände mig om och gick därifrån. Jag måste härifrån. Jag måste. Jag sprang ut från skolgränsen och ut mitt över vägen, jag orkade inte gå hem heller, och få en massa frågor. Jag tittade ner i marken medans jag sprang. När jag tittade upp såg jag någon stå framför mig.
Hoppas ni ser fram emot nästa del som antagligen kommer imorgon. Ha det kul❤️