Valet

o.1 Awake

"AVA!" 

Jag öppnade sakta mina ögon. Kallt, kvävande mörker omslöt mig totalt. Hur många gånger jag än blinkade fortsatte det att vara lika becksvart som när jag blundade. Långsamt satte jag mig upp och stönade lågt när en intensiv smärta träffade mig vid tinningen. Världen snurrade så mycket att jag nästan föll tillbaka ner på marken igen. Det kändes som att någon gång på gång slog mig med en sten i huvudet. Vart var jag någonstans? 

"Ava! För guds skull, vart är du?!"

"Du, jag tror jag ser någon där borta." 

Inte allt för långt borta såg jag ljus och skepnader röra sig bakom träden. Försiktig försökte jag orientera mig, utan med hjälp av synen. Rädslan började leta sig in och gjorde att mitt dimmiga huvud klarnade upp för någon minut. Vad var chansen för att de där människorna skulle vilja mig något gott? Inte stor. I en situation som den här skulle jag inte lita på någon annan än mig själv. Så jag sprang. 

Jag flög fram, kände hur van jag var vid att springa och känna mjölksyran pumpa i benen. Jag var dessvärre inte lika van vid mörkret, vilket gjorde att jag snubblade över rötter och stenar efter nästan varje steg och skrapade upp mina armar och ben.

Mina förföljare måste ha hört mina tafatta försök till att fly. De började ropa ännu mer och ökade takten bakom mig.

"Ava!" ropade flera av rösterna. Är det jag? Ava? Det som nästan skrämde mig mest var att jag inte visste.

De var alldeles för nära nu, jag skulle inte kunna springa ifrån dem. I panik letade jag på marken efter något att försvara mig med och fann en tung, kall sten. Med den som vapen gömde jag mig bakom ett massivt träd. De kommer hitta mig, men de kommer inte kunna ta mig utan strid.

"Jag förstår inte, om det är Ava skulle hon inte gömma sig. Hon känner oss, vi är hennes familj!" hör jag en ung, manlig röst säga olyckligt, inte alls långt ifrån mitt gömställe.

"Då får vi vara beredda på att det inte är Ava." svarade en annan, mörkare röst.

Ljuset var nära, vilken sekund som helst skulle hundarna komma och leda dem hit. Mina händer var blöta av svett när jag försökte få ett bättre grepp om stenen.

"Ena sekunder var hon precis bredvid mig."

Tre.

"Sen när jag vände mig om så var hon helt försvunnen"

Två.

"Bryan, gjorde jag något fel? Sa hon verkligen ingenting till någon innan, för det skulle..."

Ett. Nu.

Jag kastade mig fram mot männen och hamnade rakt framför den unga killen. Hans blåa ögon vidgades av förvåning när han såg mig. Jag använde det till min fördel och fick in ett riktigt bra slag i ansiktet på honom, innan han omtöcknat hoppade undan för mitt nästa slag. Jag såg bara rött och fortsatte att springa bort från de okända människorna... rakt in i ett par starka armar som fångade in mig i en hård omfamning. Jag kunde inte röra en muskel. 

"Ava, vad fan håller du på med?" rösten lät irriterad. 

"Släpp mig!" fräste jag tillbaka och försökte rycka mig loss. 

"Lägg av." sa han strängt och vände mig mot sig i ett hårdare grepp. Han var lång, men mer än det kunde jag inte se. "Travis har varit så jävla orolig, han fick hela byn att börja leta efter dig, mig inkluderat." 

"Jag har ingen aning om vad du snackar om, släpp mig! Jag är inte den ni letar efter." spottade jag trotsigt ur mig medan jag försökte dölja min rädsla med ilska. Den här snubben skulle inte få veta att jag var absolut livrädd för honom. Jag stirrade envist upp på främlingen medan ljusen kom närmare och hans djupt gröna ögon stirrade förvirrat in i mina. 

En arg, mörkhårig kille i min ålder kom fram ur mörkret, röd i ansiktet av blod och från att ha sprungit. Så fort han såg mig och den långe killen stannade han upp. Hela hans kropp såg ut som att den slappnade av, som att han varit döende och precis fått veta att han trots allt skulle klara sig. 

Plötsligt stod jag i hans armar och den långa killen backa sakta undan. Chockat stod jag stilla, helt paralyserad. Vad fan var det som hände? Antingen hade jag blivit helt galen, eller så hade resten av världen det. Jag kom på mig själv att kolla mot den grönögde, som för att fråga honom om han förstod någonting. 

Plötsligt märkte jag att ett ansikte snabbt började närma sig mitt, som för en kyss. Min kropp gick direkt in i självförsvar och jag samlade mina sista krafter i ett sista slag. Min näve kolliderade våldsamt mot den mörkhåriga killens kind. 

Han snubblade bakåt och tittade sårat på mig, som om att slaget hade gjort ondare psykiskt än fysiskt. Den långa killen tittade förvånat på mig med ett roat, snett flin.

"Ja, det där var en oväntad vändning." 

Första delen av Valet! Kommentera gärna vad ni tycker, gillar alltid feedback!

- L