Murderer without knife *Slow updates*

4.3

Vi var tillbaka utanför Huset vid gryningen. Solen hade börjat gå upp och vi började bli riktigt trötta. Hela natten hade vi tränat på att försöka flyga bättre. Eller rättare sagt, Daniel hade försökt att lära mig. Jag var helt öm i kroppen efter att ha flugit upp och ner hela tiden och Daniel var alldeles hes efter att han behövt skrika order till mig. 

"Upp nu! Kom igen, Nayeli! Så svårt är det inte!"

"Och nu åker du ner! Nej! Det där är upp, ner sa jag! NER!"

"Snälla, Nayeli! Du måste dyka snabbt! Annars är det klart att du kommer dö! Du är helt oskyddad! Du måste vara snabb och kvick för att en träkula inte ska träffa dig i bröstet!" 

Daniel hade bestämt att vi skulle flyga tillbaka till Huset och sova lite och sedan att han skulle lära mig hur man beskyddar sig bäst. Jag kände mig bara trött bara av att tänka på det. Vi gick igenom väggen och in i Husets bekanta rum. Fru Johnson satt inte bakom disken som hon brukar, så vi fortsatte bara att gå och in i en korridor. De höga väggarna tornade upp sig framför oss. Den mörkröda färgen gjorde att det blev mörkare och den svaga belysningen gjorde hela Huset att verka lite läskigt, eller snarare mystiskt. Plötsligt så var det inte bara väggar och korridorer framför oss utan en skara människor stod framför oss. Daniel grep tag i min hand så fort han såg personerna. 

När vi kommit närmare stannade vi och jag kunde lätt se vilka det var framför oss. Det  var tre personer, en tjej och två killar. Tjejen var lång med svart hår ner till midjan. Hon hade svart eyeliner runt ögonen och rött läppstift som markerade läpparna. På sig hade hon en långärmad svart tröja som dolde hennes hals och en kjol som stod ut i kanterna. På fötterna hade hon ett par låga stövlar och randiga strumpor som gick upp till knäna. Hon såg helt perfekt ut. 

Hon hade armarna i kors och tittade på Daniel skeptiskt men när hon vände blicken till mig så log hon. Det var Adriana. Häxan som lärt Daniel magi och den person som ägde rummet som jag hållit på att gå in i för ett tag sedan. Hon slängde en blick mot en av killarna och nickade mot mig. Killen bredvid henne tittade på mig med ett flin och jag kunde inte låta bli att tänka att jag träffat honom också.

Killen var en bit längre än Adriana och hade samma bleka hy som Daniel. Han hade chokladbruna ögon som blinkade till lite när han log. Hans rufsiga kastanjebruna hår hängde ner lite över ögonbrynen och lite av det låg placerat bakom de ganska spetsiga öronen. Han hade på sig en vit t-shirt och en brun jacka som täckte hans armar. Han hade svarta tajta jeans och svarta Vans skor. Jag hade träffat honom en gång utanför Huset. På stentrappan. Han hade slagit sig ner bredvid mig och börjat prata om Daniel. Och att jag skulle vara försiktig. När jag tänkte på det närmare hade Adriana sagt samma sak. Att akta mig för Daniel.

Den tredje killen kände jag dock inte igen. Han var kortare än de andra två med kort klippt hår och en lugg som stod lite snett uppåt med hjälp av en hel del gelé. Han hade ett markerat ansikte och starka kindben. Hans ögon var bruna, men glänste inte som den andra killens. Han log inte heller. Han hade på sig en grå kostym med blå slips till. Han stirrade på mig med ett skeptiskt uttryck och verkade inspektera mig uppifrån och ner. Han snörpte lite på munnen och flyttade blicken till Daniel istället. 

"Daniel" sa killen i den gråa kostymen med smala ögon. Jag tittade på Daniel som hade ändrat ansiktsuttryck och tittade äcklat på den andra killen. 

"Aaron" sa Daniel och jag kunde se hur hans ögon gnistrade grönt för en sekund men de var ersatta med hans vanliga blå direkt. 

"Jag hörde just om det pågående hotet. Jag antar att det är du som spridit det, om jag har förstått det rätt?" sa kostymkillen som antagligen hette Aaron. Han tittade inte upp på Daniel när han sa det utan verkade plötsligt intresserad av att tvätta sina naglar. Jag kände hur Daniel spände sig lite. 

"Jag ville att alla skulle veta vad som skulle komma" sa Daniel kort och bet sig i kinden. Jag bad tyst att han skulle hålla sina tänder till sig själv. Aaron suckade fejkat. 

"Så mycket för uppmärksamhet, Daniel? Vill du att folk ska vara rädda för dig igen? Du strävar efter att bli som förr, att vara på toppen, eller hur? Patetiskt" sa Aaron och drog lite på munnen medan Daniel spände sig ännu mer och klämde min hand. Jag kände hur den gled ur min och under en nanosekund var Aaron pressad mot väggen med Daniels arm över sin hals. Jag skrek till och detsamma gjorde Adriana. Killen med den bruna jackan bara tittade på som om det var helt normalt beteende. Jag såg från sidan hur Daniel andades tungt genom näsan medan Aaron bara skrattade. 

"Din flickvän där-" sa han och nickade mot mig. Daniel vände huvudet och jag såg hur hans ögon skimrade av en havsblå färg. Han måste ha ändrats medan han hade slängt upp Aaron mot väggen. Men när han såg mig var han en vanlig människa. Daniel vände huvudet mot Aaron igen. 

"Hon behöver oss tre. Hon kommer att behöva några att leda in i striden. Du kommer inte att kunna hjälpa henne och det vet du redan" sa Aaron och tog ett djupt, raspigt andetag. Daniel hade inte visat något tecken på att han skulle släppa Aarons hals. Men Aaron fortsatte ansträngt:

"Vill du verkligen skada den personen som kan det?" avslutade han. Jag kunde höra hur Daniel tog ett djupt andetag genom näsan för att lugna ner sig lite och sedan så släppte han Aaron. Daniel vände sig mot mig men tittade mig inte i ögonen. Hans ögon var lysande gröna och kunde ha misstagits för en grön laser. Han gick med bestämda, arga steg förbi mig. Jag såg hur Aaron rättade till sin marinblåa slips och sträckte på sig. Han hade ett flin fastklistrat i ansiktet. Jag vände mig om och tittade på Daniels rygg som försvann genom korridoren. Han vände sig inte mot mig. Jag tänkte springa efter honom men innan jag hann lyfta det ena benet kände jag en hand dra mig tillbaka mot någons rygg. Jag kände hur handen höll mig tillbaka med ett kraftigt tag och hur någon böjde sig ner lite. Jag kände en varm andedräkt mot mitt öra och sedan en raspig röst viska: 

"Nu är det min tur att visa hur man försvarar sig" rösten tillhörde Aaron. Det gick inte att missta. Hans mun lämnade mitt öra och jag kände hur hans läppar pressades mot min nacke. Jag vågade inte vända blicken utan fortsatte att stirra på vad som hade varit Daniel men han hade redan försvunnit. Aarons läppar lämnade min nacke och var tillbaka vid mitt öra igen. Det gick en rysning igenom kroppen när han viskade: 

"För det finns värre personer än Daniel i den här världen"