Varulv i Blodet

Kapitel 5 Biblioteket

När jag vaknar och tittar ut genom fönstret ser jag att det blir en dag med bara massa gråa moln, det är typ som om vädret inte kan bestämma sig om det ska regna eller vara sol.
Ungefär så känner jag mig nu. Jag vet inte om jag ska vara jätterädd eller om jag ska vara exalterad! Efter det som jag fick reda på igår har jag inte kunnat sova inatt, jag har legat vaken och bara tänkt på om jag ska vara rädd för Ida och Liam eller försöka att bli bra vän med dom, tänk om det är dom som ska berätta mer om.... Ja, min dröm, eller vad det nu var.
Jag reser mig upp från sängen och fixar iordning mig, jag går ner till köket och äter frukost och sen går jag.
Jag måste prata med Ida idag!
När jag kommer till Fox skolan ser jag att Sara och hennes kompisar står på samma ställe och pratar som igår.
Jag går fram till dom med ett leende på läpparna (men man kan se på långt avstånd att jag ser väldigt osäker ut)
"Godmorgon!" Säger jag
"Godmorgon Vanessa! Mår du bättre idag?" Undrar Lovisa
"Jo.... Jag mår toppen" säger jag med mitt osäkra leende
"Du ser fortfarande lite hängig ut" säger Sara
"Ånej det är lungt" säger jag
Det ringer in.
När vi har satt oss i klassrummet försöker jag komma på hur och vart jag ska prata med Ida. Hon sitter ju bredvid mig, men jag kan ju inte bara fråga om hon är en vampyr när alla andra lyssnar. Då kollar Ida upp på mig med hennes isblå lysande ögon, jag får kalla kårar längs ryggraden. Men precis då kommer våran sura tant till lärare in.
"Jaha, idag ska ni få era scheman för hela höst terminen. Så jag delar ut dom nu, inget prat!" Säger hon med en sträng röst
När hon har delat ut alla scheman. Ser alla till sin stora besvikelse att dom ska ha kemi som första lektion och den sura tanten är kemi lärare.
Efter en lång lektion om metan och etan och sånt, så är det en lång rast i 40 min.
Jag har kommit på en plan hur jag kan fråga ut Ida om saker och ting ifred.
"Gud vad skönt att det är rast nu, men den här skolan är väldigt stor, kan inte någon av er visa mig runt?" Frågar jag Sara, Katarina, Lovisa och Ida
"Jag kan!" Säger Katarina
" ähm, men sa inte du, att du och Lovisa skulle göra kemi läxan nu på rasten?" Säger  jag fort
"Jo, det kommer jag ihåg nu" suckar Katarina
"Men jag kan visa dig runt" säger Sara
"Ähm, sa inte du att du skulle hjälpa Katarina och Lovisa med kemi läxan?" Säger jag fort
"Jo, det skulle jag ju" säger Sara
"Ja, men då kan ju Ida visa mig runt!" Säger jag med ett stort leende
Ida nickar långsamt
"Okej, syns sen då!" säger Sara glatt och hon, Lovisa och Katarina sätter sig på en bänk utanför klassrummet.
"Vart vill du börja?" Säger Ida helt ointresserad
"Biblioteket" säger jag
Ida nickar och börjar att gå ner för en trappa och jag följer efter. Efter 5 min då vi har gått igenom massa korridorer hit och dit och gått upp och ner för trappor är vi äntligen framme!
"Jag kommer aldrig hitta här" säger jag helt slut av att gått så mycket.
Ida säger ingenting men hon drar lite på munnen. Vi går in i biblioteket, vid ett bord vid ingången sitter en gammal tant med grått hår, hon tittar strängt på oss när vi går in. Hon kanske är tvillingsyster till kemi/matte läraren, tänker jag och ler.
"Jaha, nu är vi här" säger Ida
"Jag vill gå och se mig omkring, följ med!" Säger jag och tar tag i Ida och drar henne in i det enorma biblioteket. Det är höga och långa bokhyllor vart man än tittar. Det är som en labyrint, jag kommer inte ens hitta här inne, jag kommer att gå vilse och inte hitta tillbaka för än om 10 år!
Jag drar med Ida längre och längre in i biblioteket, jag försöker att hitta någonstans där vi kan prata ostört. Men överallt är det folk som sitter vid bord och läser eller gör sina läxor.
Men efter ett tag hittar jag ett lite mörkt hörn nästan längst in i biblioteket. Jag drar med mig Ida dit. Hon tittar förvånat på mig.
"Vad gör vi här?" Undrar hon
"Jag har en viktig sak att diskutera!" Säger jag
"Jaha? Men prata på då!" Säger Ida irriterad
Jag tar ett djupt andetag, nu kanske jag ska få veta allt! Men tänk om hon blir arg, det stod på Wikipedia att man INTE skulle reta upp en hypnos vampyr! Men tänk om hon och Liam inte är hypnos vampyrer, då blir det pinsamt.
"Ähm... Jag var inne på Wikipedia... Och... Jag vet... Vad du... Är" stammar jag fram, jag känner mig otroligt löjlig, men jag kommer inte på något bättre att börja samtalet med.
"Vad jag är? Jaha, vad är jag då?" Säger Ida en aning road.
"En... En... EN VAMPYR!" Skriker jag. Jag sätter handen för munnen, jag sa det där lite för högt, någon hörde mig säkert, men jag var så nervös!
Ida stirrar väldigt förvånat på mig. Men sedan blir hennes isblå ögon kalla. Hon tar några hotfulla steg fram mot mig, och jag backar försiktigt bakåt.
"Stanna här!" Säger Ida långsamt och bestämt.
Sen vänder hon sig om och går därifrån.
Jag tittar länge efter henne. Blev hon arg? Blev hon rädd? Vad ska hon göra? Varför ska jag stanna här? Borde jag fly? Tänk om hon ska göra något farligt?
Jag står som en stel pinne i det mörka hörnet i biblioteket. Efter några minuter så hör jag steg som närmar sig.
Två personer med lysande ögon kommer fram till mig. Ida har hämtat Liam.
"Skämtar du med mig, Ida? Vet hon?" Frågar Liam
"Ja, Vanessa, nu får du förklara vad du vet!"
"Ähm... Jo, jag googlade lite om vampyrer... Och jag gick in på hypnos vampyrer och... Allt stämde in på er!" Säger jag nervöst
"Wow, fick du reda på att vi är vampyrer genom Wikipedia eller?" Frågar Liam lite road
"Va lite mer seriös Liam! Jo, det stämmer, Vanessa, vi är hypnos vampyrer."
"O-okej, då hade jag r-rätt" stammar jag
"Vi kanske borde berätta om vad vi vet" säger Liam
Ida nickar.
"Okej, Vanessa, sätt dig ner, det här kan nog bli lite mycket för dig!" Fortsätter Liam.