Murderer without knife *Slow updates*

4.4

Aaron tog tag i min arm med ett hårt grepp och började dra mig igenom korridoren till vänster om oss. Jag tittade bak mot där Daniel gått för att se om han fortfarande var kvar men jag fick ingen skymt av honom. Adriana och och killen med den bruna jackan följde efter oss. De såg ut bestämda ut men om man tittade riktigt noga kunde man se en skymt av rädsla i deras ögon. Adriana verkade märka att jag stirrade på henne och tittade ner på mig. Hon log ansträngt så man kunde se hennes vita tänder. Killen med den bruna jackan hade händerna i fickan och gick slött efter Aaron och mig. Han verkade inte vara så uppmärksam och märkte inte att jag tittade på honom. 

En plötslig högersväng fick mig att vända framåt och titta vart jag satte fötterna. Aaron gick en bit framför mig och tog ett hårdare tag om min hand. Om han inte släppte snart skulle jag säkert få märken av hans vassa naglar som begravdes i mitt ljusa skinn. Väggarna runt omkring oss var som i resten av Huset täckt i röd färg men i den här delen verkade det vara mörkare. Mörkare färg, mörkare belysning, mörkare golv. Ja, till och med människorna verkade mörkare. Speciellt Aaron. Hans förut gråa kostym var nu svart och hans ljusblåa slips som hängde runt hans hals hade ändrat färg till marinblå. Jag rynkade pannan. Jag började få otroligt ont i magen. Det här kändes inte bra. Jag ville tillbaka, till Daniel. 

När vi gått ett tag stannade Aaron framför en enormt stor vit dörr. Eller den var av en mer grå nyans på grund av ljuset. Han slöt ögonen och för några sekunder rörde han sig inte. Jag bara tittade på honom. Efter några ögonblick kändes det konstigt och jag tittade bak mot Adriana och den andra killen för att se om de hade gjort samma som Aaron. Men det var ingen där. Hela korridoren var tom. Jag tittade runt omkring oss men ingen skymt av en endaste människa. Jag tittade tillbaka mot Aaron som fortfarande hade ögonen slutna. Jag tittade mig omkring ännu en gång för att se om jag fortfarande var ensam och sedan började jag sakta gå bakåt. Jag stirrade intensivt på Aaron för att se till att han inte märkte något. När jag kontrollerat att han inte skulle öppna ögonen på ett tag, vände jag mig om och skulle precis börja gå när jag hörde ett svagt ljud av någonting. Det lät som vinden utanför så jag satte ner foten, men så fort jag gjorde det kände jag ett par torra läppar mot mitt öra. 

"Och vart ska du gå då?" frågade Aaron med en viskning som gjorde att hela min kropp rös. Han tog tag i min arm med ett hårt tag och drog mig tillbaka till den nu öppna dörren. Han drog in mig till ett rum som badade i ljussken ifrån vad som såg ut tusen stearinljus. De satt överallt i rummet och lyste upp varenda hörn. Mitt i rummet stod en svart soffgrupp med ett smalt bord framför. På bordet låg ett långt svärd. 

"Vad ska du med det till?" frågade jag lite skärrad. Aaron bara skrattade och puttade fram mig lite så att jag nästan snubblade på mina egna fötter. 

"Du ska använda det och leda oss" sa han bakom mig. Jag gick försiktigt fram till svärdet och tittade på det. Det hade en massa konstiga krumelurer på sidorna. Det stod ord från något språk som inte såg verkligt ut och det var prytt med vad som såg ut som ormar som slingrade sig fram över handtaget. Svärdet glänste i det varma ljusskenet. Jag rörde det med fingertopparna och kände det kalla stålet gå som en stöt genom min kropp. Jag drog genast tillbaka handen som om svärdet bränt mig. 

"Vad menar du med att jag ska använda det" frågade jag och vände mig om för att möta hans ögon. Aaron bara flinade. 

"Har Daniel inte berättat någonting för dig?" jag tänkte efter vad han menade. Det hade varit mycket som varit på gång just nu men det var en sak som aldrig hade lämnat mitt huvud. 

"Du menar i kriget" mumlade jag så tyst att det var ett under att han hörde. 

"Du förutspådde det. Du borde känna till det bäst av alla" han tittade på mig med dömande ögon.

"Hur visste du om det?" jag hade aldrig berättat det för någon förutom Daniel och jag var säker på att han inte hade sagt något. 

"Gumman, alla vet om det" han gick fram några steg så att våra ansikten bara var några centimeter från varandra. Han drog bort en hårslinga från mitt ansikte. Jag började känna en oroskänsla i magen. Det var inte det här jag ville. Jag ville ropa på Daniel, men ingenting kom ut. Aaron var bara en konstig kille som dragit mig till hans rum och sagt att jag ska leda att krig. Det fanns ingenting som jag gillade med honom. Han la sin hand på min kind och jag kände mig som förstenad. Jag kunde inte röra mig alls. Aaron bara flinade och lutade sig framåt. Jag kände paniken stiga inom mig när han kom närmare och närmare med sina läppar. Men plötsligt hördes en hög smäll och hela rummet skakade. Aaron höll kvar sin hand på min kind men lämnade mina ögon för att titta upp mot taket. Sedan flinade han stort. 

"Det har börjat."