Språnget mot friheten

Kapitel 1

Jag gav signalen och vargarna lydde genast min order. De satte fart efter kronhjorten som snopet stått och tuggat i sig kvistar för för några sekunder sedan. Nu rusade den för skära livet genom skogen med ett gäng hungriga vargar efter sig.

Jag sprang sist, för det var inte min uppgift att fånga hjorten. Far påstod att det var min uppgift var att leda jakten. Jag gjorde alltid som far sa, och nu höll jag mig undan och såg hur Samuel störtade djuret med hjälp av de andra vargarna.

Det var endast flockens bästa jägarvargar som jag tilläts jaga med. Aldrig i livet att far skulle låta mig jaga med någon annan, för han ansåg att jag kunde skada mig. Ibland ville jag verkligen ifrågasätta hans bestämmelser, med det var fullständigt förgäves. Han hade högre makt än någon annan.

I vår undangömda värld fanns vargskiftarflockar utspridda på hela jordklotet. Jag levde i ett område i Norden, kallat Segard. Dit hörde alla flockar i Sverige Finland och halva Norge. De flesta flockar i Segard bestod oftast av högst tjugo medlemmar, en del var större och en del mindre. Många flockar var små familjeflockar, men far påstod att de inte kunde räknas till flockar. Varje flock hade en styrande hand, en Alfa, som bestämde över flockens affärer.

I Segard fanns två stora huvudflockar, kallade Rendall och Woods. De flockarna bestod av över tusen medlemmar, och var flera hundra år gamla. Flockarna hade inte inte alltid kommit överens med varandra och flera blodiga strider hade inträffat mellan dem under historiens gång.

Huvudflockarna styrde över alla andra flockar i Segard. Även om varje flock hade sin egen Alfa stod huvudflockarnas Alfa högre än alla andra och hade absolut vetorätt. Men två huvudflockar hade ändå inte alltid varit en självklarhet i Segard. Det var en ny överenskommelse som gjorts under det senaste århundradet. Woods och Rendall hade fått förtroende för varandra och svurit på att inte ockupera andra flockar till sin egen fördel. Men trots det var jag medveten om att far i hemlighet bröt mot de bestämmelserna.

Till de två stora huvudflockarna fanns även ett hundratal underflockar som hade sitt ursprung i endera Rendall eller Woods. Woods hade fler underflockar eftersom flocken en gång i tiden splittrats och nästan utrotats helt. Men nu hade flocken fått tillbaka sin ursprungliga glans och var större än någonsin. Men trots det var inte far särskilt nöjd. Han ansåg att Woods underflockar tillhörde honom, och han försökte ansluta dem till Woods för att skapa en ännu mäktigare flock. Detta var hemlig information som jag inte fick berätta för någon.

Samuels vassa bett gav efter om kronhjorten som nu hade slutat streta emot. Den låg livlös på marken bredvid hans tassar. Hans bruna varg såg upp på mig och jag kom fram till honom. Han gav mig en liten nick och tog några steg bakåt. De högst rankade åt alltid först. Jag högg tänderna i det varma skinnet och kunde sedan känna blodet rinna ner i min strupe. Det varma köttet strimlades mellan tänderna och jag krossade skelettet med mina kraftfulla käkar.

Samuel var nästa att ta för sig av det som var kvar av hjorten. Han tillhörde jägarvargarna och var en av de bästa inom sin rank. Därför tilläts jag jaga med honom. Han var en av mina bästa vänner.

En stund senare begav vi oss tillbaka till Woods centrum. Vi kallade det Woods nationen, för det var en stor stad som gränsade till skogen och omringades av höga murar. Här levde över tusen skiftare. Vi var ett hemligt samhälle som människorna inte kände till. Nationens alla ingångar bevakades strängt och inga främlingar kunde ta sig in.

Vi trädde in genom porten och skiftade till människor. Dagens jakt var över. Dagen höll på att övergå till kväll.

"Nadia!" Samuel sprang ikapp mig och tog mig i armen. Han log ett charmigt leende. "Vad gör du senare ikväll?"