Ett sprucket liv (Svenska)

Spegeln sprack från kant till kant.

Så började världens undergång.

Nej, börja inte tänka på brinnande hus och människor som sakta drunknar i sitt eget blod. Det är jordens undergång, men jag ska inte berätta om jordens undergång. Jag ska berätta om världens undergång och inte vilken värld som helst undergång utan MIN världs undergång. Detta är alltså historien om hur allt jag håller kärt, allt jag vetat och allt som existerar för mig faller sönder inför mina ögon.

Och allt började med att jag tappade en spegel i marken. Det sägs att om man tar sönder en spegel får man sju års otur, det är inte sant. Man får inte sju års otur utan sju olyckliga dödsfall.

Det första dödsfallet var min pappa. Jag var 15 när han dog.

Mamma, han och jag hade just sett den nya Harry Potter filmen och tjafsade lekfullt med varandra om vem som var mest hemsk, Voldemort eller Umbridge, när en man på andra sidan vägen avfyrade en pistol. Smärtan jag kände i armen var outhärdlig och det sista jag såg innan jag föll ihop var min pappa som låg alldeles stilla bredvid mig.

Jag fick höra senare att mannen varit psykiskt instabil och riktat pistolen mot mig och avfyrat bara för att sedan ta livet av sig själv med samma vapen. Min pappa hade på något mirakulöst sätt lyckats ställa sig framför mig när kulan kom och på så sätt räddat mitt liv. Han var död och jag hade klarat mig med ändats en skada på högra armen.

Jag glömmer aldrig blicken min mamma gav mig utanför sjukhuset veckan efter då jag slutligen förklarats frisk och skickades hem. Hon ansåg att min pappas död var mitt fel.

Jag försöker att inte hata min mamma för det hon gjorde fem månader senare, två dagar innan min födelsedag. Hon var deprimerad efter min pappas död. Hon log aldrig, utan var bara som en arbetande robot. Hon låtsades som om inget hänt och fortsatte jobba, äta och sova.

Under de fem månaderna såg hon mig inte i ögonen och hon skrek alltid på mig när jag råkade duka för tre istället för bara hon och jag. Även om jag visste att min mamma mådde dåligt så trodde jag inte att hon skulle ta sitt liv.

Men det gjorde hon. Hon lämnade en lapp på köksbordet dr det stod att hon åkt och handlat.

Men hon kom inte hem. När det började mörkna utanför fönstren bestämde jag mig slutligen för att ringa polisen. Dykarna hittade hennes kropp i sjön under en bro två dagar senare, på min sextonde födelsedag. Man kan lugnt säga att jag har haft bättre presenter. Hon hade hoppat och lämnat mig bakom sig.

På grund av min brist på levande släktingar skickades jag till ett fosterhem i en annan stad. Kvinnan jag bodde hos var faktisk inte så hemsk trots att hon verkligen inte kunde laga mat och envisades med att alla skulle kalla henne Madame Antoinette eftersom att hon var ett stort fan av den franska Rokoko tiden. Inte häller var den ler och snigel ätande fosterbror jag fick alltför hemsk. Jag behandlades bra av dem, det var inte därför jag inte trivdes. Det som bekymrade mig var mina vänner som alltmer sällan ringde mig. Den ända jag egentligen hade kontakt med var min vän Lisette vars föräldrar varit goda vänner med min mamma och pappa.

Lite mer än ett år efter min flytt till den nya staden och det nya hemmet ringde Lisette och sa att hon skulle komma och hälsa på under en helg om det var okej för min fostermamma.

Madame Antoinette svarade ja när jag frågade henne och jag började räkna dagarna tills vi skulle hämta Lisette på tågstationen.

När det äntligen var dags satte sig jag, min fosterbror och Madame Antoinette i hennes risiga Volvo 240n och körde på skumpiga grusvägar på vår väg mot stationen.

Lisettes rödblonda lockar dansade kring hennes huvud när hon tog ett skutt ned på perongen. Hon log sitt berömda skinande leende mot mig och jag log smått tillbaks. Det var inte ofta jag log eller var glad på den tiden.

På vägen från stationen pratade Lisette med min åttaåriga fosterbror. De skrattade åt varandras skämt och han berättade till och med lite grann om sina riktiga föräldrar, något som han aldrig gjort till mig. Mest kanske för att jag aldrig riktigt gav honom någon uppmärksamhet. Kanske mådde han till och med sämre än mig?

Det är en fråga jag aldrig kommer få svar på eftersom att han dog den dagen.

En timmerbil körde in i Madame Antoinettes Volvo snett framifrån.

Jag var den enda överlevande personen i bilen fick jag höra när jag vaknade upp från koma flera veckor efter kraschen. Lisette, min foster bror och fostermamma var alla redan begravda så det var inget som höll kvar mig från att snarast möjligast bli skickad till ett nytt fosterhem där jag bodde de månader som var kvar tills jag fyllde 18.

Jag minns knappt något från tiden på mitt nya fosterhem. Det var som att jag inte riktigt var närvarande sa en del människor till mig. Min kropp fanns där men mina tankar hade vandrat iväg till en avlägsen plats långt borta fylld med dysterhet och tankar vissa människor gör allt för att undvika.

När jag slutligen fyllde arton hade totalt fem människor dött i min närhet. Jag köpte en liten lägenhet och skaffade mig ett jobb i ett gammalt urmakeri där de ända personerna som kom var turister som ville fråga om vägen.

Jobbet var som gjort för mig. Det var lika mörkt och dystert som mitt eget sinnes torra öken av känslor. Allt var ett mörker för mig. Jag gick till jobbet innan solen gick upp och gick hem efter den gått ned. Allt var svart tills den dag HAN kom in.

HAN öppnade dörren som knarrade till. Jag förberedde mig för ennu än vägbeskrivning till stadens museum eller stadens kyrka eller vad det nu var just denna turist sökte.

Men HAN var ingen turist. Jag vet inte säkert vad det var HAN sökte inne i urmakeriet egentligen. HAN log mot mig medans han studerade en gammal klocka i ena änden av den lilla butiken. Sedan gick han fram emot mig och log osäkert. ”Mitt namn är Jacob” sa han med den mest himmelska röst jag någonsin hört. Han strök en hårslinga ur ögonen och såg besvärad ut. ”Jag ska vara ärlig nu” sa han sedan. Förvirrad stirrade jag på honom. Vad jag vet brukar inte snygga killar komma in i urmakerier och berätta att de ville vara ärliga. ”Jag såg dig från vägen och jag vill fråga dig om jag skulle kunna få bjuda ig på middag?” sa han med sin undebart osäkra ton ”Om du vill förstås, och om du inte har en pojkvän, och om du inte tycker jag är creepy som frågar dig...” Hasplade han sedan osäkert ur sig. ”Förlåt” viskade han sedan.

Jag log för förstå gången på hur lång tid som helst och sa sedan ”Ja”

Fyra månader var jag vansinnigt, förfärligt förälskad i Jacob. Men spegeln hade två liv kvar att ta från mig. Jacob dog av cancer den 14 juni. Han hade ont i huvudet och när vi åkte in för att kolla honom visade sig vara en dåligt artad hjärntumör.

Han var död två veckor senare.

Det var då jag förstod min mammas depression. Jag försökte skylla Jacobs död på allt och alla med det gick inte. Jag ville skrika och slå någon. Jag ville radera all sorts cancer ur världen men mest av allt ville jag ha min Jacob tillbaka.

Det är därför du har det här brevet i händerna. Mitt självmordsbrev.

Min kropp hänger i ett band från halsen.

Mitt sinne är med mina föräldrar, Jacob, Lissette, Madame Anitionette och min fosterbror vart man än hamnar när man dör.

Mitt tips till dig, vem du nu än är kära okända läsare är att vad du än gör. Krossa INTE en spegel.

//Tracy Wood