Kärlekens vingslag - Del 1

Margareta tänker att Bengt är mer närvarande som död än levande. Det känns som om han står bredvid henne och hon vet inte om hon tycker det är bra eller irriterande. I nästan hela deras liv var han ständigt på jakt efter annat, påhejad av sitt ego, svepte in sina egna motiv i en lögn av familjens bästa. Ibland är Margareta så arg och förbannad för att han aldrig var där för dem, ilsken över att när han väl förstod livets mening, lämnade han dem ensamma med döden som enkel utväg.

Men oftast kommer Bengts kärlek tillbaka och lägger ett band över ilskan, fyller henne med ro och värme. Av alla de år de var ihop var de sista månaderna som en evighet.

Alla får en sista chans.

Margareta känner en klump i halsen som är en blandning av både vemod och glädje. Hon tar en klunk av det ljumna ölet och med tummen känner hon på vigselringen. "Tills döden skiljer er åt", sa prästen, men vad vet han om livet, döden och kärlek? Döden skiljer ingen åt, den drar bara en närmare, tänker hon. Bengt ligger som en andra hud över henne och Margareta undrar om han någonsin kommer att lämna henne. Hon leker med tanken att anlita en exorcist och skrattar lätt åt tanken. Hon ser en präst framför sig som skvätter vigvatten och ber Bengt kliva in i ljuset och sluta terrorisera henne.

Släpp taget ...

Hon tvingar sig att tänka på Erik. Just nu är han i Japan och spelar konsert med tusentals jublande fans nedanför hans fötter. De har kontakt nästan varje dag och han är tydligen kär för hundrade gången i någon ny groupie. En Zima. Vad är en Zima? Margareta föreställer sig en piercad och tatuerad kvinna med svart själ. Säkert knarkar Zima. Sprickor av svartsjuka blandat med överbeskyddande kärlek sprider sig över Margaretas kropp. Hon vill vara hos Erik, ta hand om honom och skydda honom mot alla faror och olyckor i livet. En gång bebis – alltid bebis, tänker hon och ler. Men hon litar på honom. Han är en man som lever sitt öde, ett öde som alltid varit skrivet i sten. Tänk vad en liten gitarrpresent kan göra. En puff och en ny dröm skapas. En sanndröm. Men Zima vill hon veta mer om. Snart så. Om ett par veckor ska hon träffa Erik när han har en spelning i Italien.

Hon tittar upp när upprörda röster stör henne. På den leriga gatan framför henne bråkar ett ungt par på ett språk hon inte förstår. Upprört språk blandas med plask från springande barnfötter och bilar som klyver vattenpölar. Luften är het och fuktig efter det senaste skyfallet som regnperioden sköljer över platsen hon befinner sig på. Det är en bakgata i Bangkok och hon sitter på en restaurang eller kafé, det är oklart vilket. Det är en tafflig byggnad byggd av överblivet trä och bambu, wokade dofter av chili, kött och kyckling är det enda som håller byggnaden stadig. Maten lagas av en tandlös gumma med en cigarett i munnen. Gumman skriker ut en färdig rätt och ler mot en gäst som hämtar sin tallrik. Ingen av de andra gästerna verkar bry sig om det bråkande paret på gatan, en snabb blick är allt de får och sedan fortsätter de med sina egna diskussioner. Av alla gäster är hon den enda som sitter ensam men Margareta känner sig inte ensam, inte med Bengt som fodral.

"Är det ledigt här?" frågar en röst på engelska.

Margareta tittar upp och möter en stålgrå blick. Mannen ler finurligt bakom vit skäggstubb. Rynkor spretar ut från de plirande ögonen och vittnar om många skratt i ett långt liv. "Absolut."

Mannen sträcker fram en hand. "De kallar mig Pippo."

"De kallar mig Margret." Hon tar emot hans hand och ser en bruten dolk som är tatuerad på underarmen. Mannen de kallar Pippo håller handen aningen för länge och ser ut som om han vill säga något men verkar ångra sig. Han släpper hennes hand långsamt och Margareta känner hans fingertoppar mot handflatan när han sakta drar tillbaka handen. I vanliga fall skulle hon uppfatta det som sliskigt men i det här fallet ter sig hans handling snarare som konfunderad.