Under ytan

Hon studerade hans vita beniga fingrar. De rörde sig oavbrutet. Snodde sig runt varandra som om de utförde en makaber dans. Huden på händerna var tunn, blå blodådror spände under ytan. Hon svalde den beska kommentaren som ville ut. Den smakade surt.

Solen brände och hon justerade irriterat parasollen så att hon hamnade helt i skugga. Svetten rann i hennes valkar. Kliade, kittlade, störde. Hon stönade högt när hon mödosamt hasade upp till sittande. Baddräkten kilade in sig mellan skinkorna, men hon orkade inte rätta till den. De tunga brösten sjönk ut över magen, varma och fuktiga. Hon fick tag på vattenflaskan. Drack girigt det solvarma äckliga vattnet, hällde den sista skvätten mellan brösten.

Hon slängde en blick på honom igen. Undvek att titta på de snurrande fingrarna. Han låg med slutna ögon. Hans läppar smala, nästan obefintliga. De insjunkna kinderna så bleka. Han hade haft solskyddsfaktor femtio på sig sedan de kom. Solhatt, långärmad skjorta och tunna byxor. Till och med nu. Fullt påklädd under ett parasoll på den stekheta stranden.

Hon suckade. Iakttog de andra hotellgästerna. Nästan bara barnfamiljer. Högljudda, flaxiga barn överallt. Oroliga föräldrar sprang efter dem och sprutade solskydd på nakna ryggar. Hotade med utebliven glass, mutade med extra glass.

- Jag mår lite illa.

Hon ryckte till av hans röst. Hon hade försjunkit i tankar, fantiserat om kvällens buffé. Det var grillkväll på hotellet och hon hade dagdrömt om feta korvar, krämig potatisgratäng och salta pommes.

​- Du har väl fått solsting.

​- Men jag är ju inte i solen.

Hans gnälliga röst fick henne att andas fortare. Hon vände sig mot honom, strök svetten ur sin panna och svarade så lugnt hon kunde.

- Nej, men du ligger fullt påklädd i värmen. Det är över trettio grader. Du kanske skulle ta av dig lite. Kanske gå och bada till och med. Det ska jag göra strax.

​- Du hörde vad de sa i går på informationsmötet. Om att man siktat haj utmed kusten. Tror du man vågar bada?

Han vred sina händer, fortare och fortare. Spanade oroligt ut över det turkosa havet.

- Men för fan. Tror du verkligen att hajarna vill äta dig? Du har ju inget kött på kroppen. Hon skrattade högt åt sitt skämt.

- Det var inte roligt. Nu ska jag bada.

Han knep samman de tunna läpparna. Blinkade nervöst samtidigt som han började klä av sig.

​Hon viskade för sig själv; Det är kanske inte en hajattack du ska oroa dig för.

​- Sa du något?

​- Nej, inget. Bada du.

Hon kämpade för att ställa sig upp, den tunga kroppen protesterade. Knäna knakade och för en kort sekund svartnade det för ögonen. Hon måste i vattnet nu, måste få svalka.

Han reste sig också. Sur över att hon skrattat åt honom. Han gick med försiktiga steg i vattenbrynet, såg sig ideligen om. Själv vaggade hon ner utan att tveka. Hon låtsades inte om blickarna från barnen, från alla. Hon visste vad de tänkte. Att det var något fel på henne, att man inte kunde vara så fet om det inte var något fel. Det var inget fel på henne, hon ville vara fet. När vattnet nådde henne till låren kastade hon sig framåt. Det ljumma salta havsvattnet omslöt henne. Bar henne. Hon simmade med starka tag rakt ut. Njöt av att vara viktlös, njöt av svalkan. I vattnet var hon smidig. I vattnet var hon den hon aldrig varit på land. Hon flöt runt på rygg. Slickade saltet från läpparna. Vände runt och dök under, simmade rakt ner med öppna ögon.

Hon fick syn på hans bleka ben där de hetsigt trampade vatten framför henne. Badbyxorna fladdrade runt de taniga låren. Hon kom upp till ytan. Hans ögon spanade utåt, sökte av ytan efter en hajfena. Hon kände doften av hans oro. Han hade inte sett henne.

Hon log när hon dök igen. Hon log när hon tog ett stadigt tag om de sprattlande anklarna. Hans händer vred sig om varandra när han sögs ner under ytan. Snart skulle de vara stilla.