När löven faller, en kärleksroman

~3~

Jag skulle precis gå in i matsalen när jag kom på att jag var tvungen att gå på toa. När jag tvättat händerna och öppnade dörren så hörde jag en smäll. Åh nej, jag hade råkat slå upp dörren på den som gått ut ifrån den andra toan! Jag puttade igen dörren och generad sa jag förlåt till personen jag råkat misshandla. Gissa vem det var, jo han såklart.

När jag fick en toalettdörr i huvudet så tänkte jag först surt be denne att se sig för men när personen stängde dörren och bad om ursäkt tystade jag. De va ju hon, tjejen som jag nog måste erkänna att jag var lite intresserad av. "Åh nej, asså förlåt, det var verkligen inte meningen!", utbrast hon. Hon blev knallröd i ansiktet och det ble la jag med antar jag.
"De e lugnt", sa jag, "sånt händer". Det uppstod en liten spänd tystnad och vi båda försökte komma på vad vi skulle säga. "Du va väl kompis med hon Rebecka? Hon som dog i den där bilolyckan?" Seriöst var det det enda jag kunde få fram? Det lät ju hur dumt formulerat som helst. Hennes ansikte blev svalt. Nu sabbade jag allt, tänkte jag. "Ja, Rebecka var min kompis", sa hon. Sedan försvann hon in i matsalen till sina vänner, såg hennes bruna hår försvinna in genom dörren. Det luktade torsk inifrån matsalen. Fan, tänkte jag.

Kära dagbok
Jag sitter på mitt rum och tittar ut på hösten. Idag träffade jag honom. Det började dåligt, utvecklades till ett samtal som kunde blivit bra men allt gick åt skogen. Jag trodde verkligen att nu, nu ska vi börja prata och jag skulle få visa att jag hade fått ett nytt ljus inom mig. Att han hade tänt något i mig igen, en glädje som försvunnit när Rebecka dött. Men nej. Det blev inte så. När han ställde frågan om Rebecka varit min vän så kom minnena över mig. Sköljde mig dyblöt som om tidens vattenfall spolats ner på mitt huvud. Jag trodde jag kunde, hade börjat gå vidare. Kanske iallafall. Men som alltid när någon frågade -Var ni vänner? Då kom det tillbaka. Samtalet från pappa, "Skynda dig Melinda, säg till mamma att skjutsa dig till akuten i Jönköping! Det är Rebecka. Hon frågar efter dig." Tiden i väntrummet, sköterskor och läkare sprang in och ut ur rum 923. In, ut, in och ut. Sedan, beskedet. Det var försent sa de. Försent.
//Melinda

Det knackade på dörren. Jag trodde det var Ellen eller Moa, vi bor alla i hus 21. Men vi hade redan ätit och om vi i gänget skulle hitta på något brukar vi alltid planera det tidigare, inte så sent som klockan sex på kvällen. Jag reste mig upp, något förbryllad. Det var han som stod utanför. "Hej", sa han. "Jag och några kompisar ska ut en sväng. Hänger du med? Det blev ju lite konstigt idag förresten." Han är längre än jag så jag fick kolla uppåt för att kunna se hans ansikte, han var tydligt generad, men så vacker. Jag log. "Gärna", sa jag och tog min jacka.