Maya Scar och Natt Fängelset

Fasorna

Jag drog koftan tätare kring mig och tänkte dra upp luvan över huvudet, för att sen upptäcka att den redan var uppe. Istället stoppade jag händerna i fickan och suckade. Det kom rök ur min mun.
I samma gamla cell hörn satt jag med Percy tätt intill mig så att vi skulle få varandras kropps värme och bara vänta. Vänta tills fasan var över.

Direkt efter jag hade sett vad det stod så började nästa. Kylan. Den första var mörkret. Något som jag inte hade påverkades av, för okänd anledning, bara Percy.

Jag vet inte om det var Nyx som fixade fasorna,  men den som gjorde det, var iallafall smartare nu, för nu påverkades ju jag.

Vi hade ingen aning om hur mycket temperaturen hade sjunkit. Den kanske var runt -30°c.

Jag sneglade på Percy. Hans läppar var blå. Jag la märke till att jag hade mer tur än honom. Han satt där i t-shirt. Dåligt samvete sparkade mig i magen. Jag drog ner dragkedjan på min kofta och la armen runt honom. Han stirrade på mig. Jag himlade med ögonen och gjorde en gest.
Percy log generat och la armen mot min midja under koftan. Jag suckade och så småningom somnade jag med huvudet mot den kalla sten väggen.

När jag vaknade var fasan över. Percy sov. Jag tittade upp och såg mot fönstret. Det var natt. Stelt ställde jag mig upp och gick bort mot fönstret. Stjärnorna gilttrade. Jag undrade om så vackra saker kunde existera även här.
Jag såg Orion, Cassiopeia, Stora björn och alla andra stjärntecken.

Jag tror jag inbillade mig men det såg som om de sprang över himlavalvet.

"Vad tittar du på?" frågade Percy som tydligen hade vaknat.
Jag vände mig mot honom.
"Stjärnorna. Det är vackra inatt. " svarade jag.

Han ställde sig bredvid  mig och kikade ut.
" Jag har aldrig sett vintergatan förut." Sa han beundrat.
Jag vände blicken mot himlen och märkte att stärnbilderna hade stannat.
" Natten är vacker." suckade jag.
Percy fnös.
" Nu skulle jag gärna kunna slippa den. "
Jag ryckte på axlarna.
" Jag har alltid gillat mörker mer än ljus. "
" Stjärnorna är som ljus. " påpekade Percy.
"Men stjärnor kan inte lysa utan mörker. " Sa jag och log.

Percy skrattade avlägset. Han tog ett steg närmare mig.
" Jag tror jag börjar lära känna dig Maya Scar."
"Jaså. " svarade jag sarkastiskt och fnissade.
Han la ena handen på min midja.
" Du är som en nattuggla. "

Det var nog det mest dummaste som jag någonsin har hört men jag lät det vara.

" Ta och håll käften, Sjögräshjärna" Svarade jag istället.
Percy flinade och lutade sig fram.
Han var nära på att ge mig en oskyldig kyss på kinden när det formades ett stort hål i väggen, alltså ingången till cellen.

Jag flämtade till och såg de kostym klädda männen.
" Maya Scar. Du ska få tala till Nyx. " sa den ene.

Jag fnös.
" Som om jag bad om det. " muttrade jag.

Konstigt nog var jag inte rädd. Jag gick fram till dem.
Vi stirrade på varandra i vad som kändes som en evighet. Som jag hade hoppats.
Jag tog liksom sats och smockade till mannen som nyss pratat.
Det gick som i slowmotion. Min knytna näve lämnade spår av något svart skuggartig och jag kände energi som jag aldrig haft förut koka inom mig. Knytnäven träffade perfekt målet och min hand borrade sig bokstavligen in genom kostym mannens kind och käke.
Tiden gick från slowmotion till normal igen. Det ända som fanns kvar av den ene var aska.

Percy stirrade häpet på mig och jag märkte då att en silver blå aura lyste runt omkring mig.

" Tartarus..." mumlade kostym mannen.