Tills jag finns

Första kapitlet

Måndag morgon, 5.53

Egentligen ville jag inte gå upp denna dagen heller, ville inte känna, inte se. Jag var bakfull sedan igår, stabilt. Så fort jag reste mig upp kände jag doften från den gråa tjocktröjan jag fått av honom, Zlatan parfymen han alltid använde satt kvar i tröjan, som ett hån, att jag aldrig skulle komma över honom och det vi varit.
Tårarna började okontrollerat rinna ner för mina kinder, känslokall som jag skulle föreställa.
"Du måste bränna upp den, vi lovade varandra att bränna upp minnena om ni gjorde slut".
Jag kunde fortfarande höra min bästa väns ord, i ett försök att ge mig råd, övertyga mig om att han inte förtjänade mig.

Jag reste mig upp, fortfarande gråtandes och gick fram mot spegeln; mina ögon var svullna och rödgråtna och håret rufsigt.
"Kärlek gör inte ont", sa de alla. Bullshit.

Från mitt sminkbord tog jag upp mitt cigarettpaket och blommiga tändare, tog mobilen och fortfarande iklädd bara tröjan gick jag ut på balkongen och satte mig.
Med skakiga händer tände jag en cigg och andades långsamt in den giftiga röken.
Jag tänkte på hans läppar mot mina, numera var det enda som trycktes mot mina läppar flaskhalsar på hemmafester.
Den tidiga septembermorgonen var kylig och huden på mina ben knottrades. Jag såg ner på alla självskadeärr jag dragit på mig under tre års tid. Djupa, stora, små, gamla, nya.
Sedan fyra år tillbaka lider jag utav kronisk depression, adhd, samt ett flertal ångestdiagnoser. Detta gjorde mig impulsiv, känslig och extremt orkeslös på samma gång.
Inte konstigt att han tillslut inte orkade med mig längre.

Återigen började tårarna rulla ner för mina kinder, jag fimpade ciggen i askkoppen som mamma ställt ut, trots att hon var emot min rökning, och gick sedan hulkande in igen.

Åter på mitt rum bestämde jag mig för att trots bristen på ork fräscha upp mig lite. Jag drog av mig tröjan och blottade kroppen framför spegeln. Sommarens hårda träning på gym hade gett resultat, min mage var platt och rumpan vältränad, däremot var jag naturligt kurvig, med midja, höfter och stora bröst, vilket ledde till att folk, trots att jag endast var 159,3 centimeter, trodde att jag var äldre än mina fjorton år, tre månader och nitton dagar.

Ur garderoben tog jag fram en mörkröd spets-bh och matchande stringtrosor, ett par trasiga jeans och en svart hoodie med vit text, "who cares," på. För att så mycket som möjligt dölja vad mitt kastanjebruna hår fått utstå under nattens händelser satte jag upp det i en hög tofs.

Sedan satte jag mig framför spegeln vid mitt sminkbord. Jag testade le och skrattgroparna i mina kinder framhävdes. Men ögonen log inte, även om läpparna gjorde det.
Jag började sminka mig, samtidigt som jag hörde deras ord i mitt huvud; "du behöver inte sminka dig, du är så vacker ändå".
Uppenbarligen inte tillräckligt vacker för honom.

Skärp dig.

Smetade på primer, och medan jag väntade på att den skulle arbeta in sig gick jag över till mina ögonbryn. Formen var faktiskt redan ganska fin, men för att ge mer färg och skarpare form fyllde jag snabbt i dem med min pomade från Anastasia. Sedan tog fram en foundation från Marc Jacobs och min concealer från Nars. Satte det med ett puder från Mac och målade mina fylliga läppar i en vinröd nyans. Övergick sedan till ögonen som jag målade i höstliga nyanser och applicerade sen min eyeliner och lyckades på första försöket få till en skarp vinge. Ögonfransarna hade jag gjort för bara några dagar sedan och lämnade dem därför ifred. Funderade över hur mycket pengar jag lagt ner på smink, på mitt utseende, kläder som naglar och skor. För vem? Trots att jag ständigt försökte övertyga mig själv om att det var för min egen skull, var jag övertygad om att det inte var hela sanningen. Var det för hans skull jag gjorde det? Trots att han sett mig osminkad och naken hur många gånger som helst och ändå stått fast vid att jag är det vackraste han någonsin sett.
Jag släppte tankarna, minnena gjorde bara ont. Från mitt nattduksbord tog jag upp min klocka i rosé och matchande örhängen, trots att jag fått dem av honom. När jag kände mig klar tog jag väskan, la ner hörlurar, mobil, cigg, tändare, MacBook och gick ner för trappan.

Övriga delen av familjen hade ännu inte vaknat och det var helt tyst i huset. Medan jag kokade kaffe tog jag ett äpple och scrollade igenom Instagram. Gick sedan över till Snapchat, för att se om han mot förmodan skickat något. Som vanligt blev jag besviken.
När kaffet var klart satte jag på tv:n, där de enda som snackades om var det uppkommande valet. Över trehundtio miljoner människor och presidentkandidaterna var rena idioterna.

Jag drack upp kaffet och gick sedan in på toaletten och borstade halvdant av tänderna. Efter två år av tandställning var de äntligen raka och gratis tandblekning en gång i månaden ledde till att de höll sig vita.

Jag satte på mig min militärgröna bomberjacka, en grå beanie och vitsvarta Adidasskor, såna som alla har. Krafsade ner ett litet meddelande "gått till skolan, kommer hem sent, kram" och lämnade sedan huset.

Långsamt började jag traska mot skolan och tog upp mobilen samtidigt som jag försöker trassla ut hörlurarna. När jag lyckats med det satte jag på Passanger, All the little lights och nynnade lågt med till musiken.
Efter tre låtar tog jag upp en cigarett och satte den mellan läpparna samtidigt som jag förde lågan mot den vita delen.

När jag var framme vid skolan lutade jag mig mot dem gula tegelväggen samtidigt som jag rökte klart. Från andra sidan kom Linn gående mot mig.
- Du skulle ju sluta med det där, sa hon samtidigt som hon gav mig en kram.
- Sen blev jag dumpad, svarade jag bittert.
Hon log snett och vi började gå mot dörren.