Flera tusen ord

56

LUÍSA

Jag går in i förrådet. Idag vill jag faktiskt hitta mitt gamla ritblock. Det har varit försvunnet sedan flytten.
Jag letar en stund på måfå i flyttkartongerna, rotar igenom allt från porslin till gamla album från när jag och Raul hade var små.
Ritblocket kan ju faktiskt vara varsomhelst. Det måste ha hamnat fel.
Jag öppnar en liten flyttkartong märkt med Alicias saker. Där ligger allt möjligt, allt från böcker, brev och block till fotografier, smycken och kläder. Min blick faller på en ljusblå skrivbok. Utan att tänka efter plockar jag upp den och börjar bläddra.
  Det är mammas gamla dagbok, inser jag snabbt. Skriven året efter jag föddes. Hjärtat slår några extra, vilda slag. Kanske finns det information om pappa här!
  Mammas handstil är prydlig och lite yvig på sina ställen.

4/3-2001
Jag anade väl att det var någonting. Men jag ville inte se. Och jag trodde ändå inte att det skulle vara såhär. Att de faktiskt inledde förhållandet redan innan jag gifte mig med honom.
Två av de som tidigare stått mig allra, allra närmast har hela tiden varit falska. Ljugit. Spelat ett spel.
Jag fattar inte att Ana har gjort det här. Hon som alltid har varit den som stöttar och peppar, trots att hon själv är deprimerad. Är hon samma Ana som jag lekte och klättrade i träd tillsammans med när vi var små? Samma Ana som fnittrade åt min fråga om jag skulle ha ögonen öppna eller stängda när jag kysser någon? Samma Ana som gav mig fart på gungan för länge sedan? Som köpte en stor hallonstrut åt oss var när vi var på cykelutflykt? Är det verkligen möjligt?
  Min syster. Hur kan du? Jag är arg, men nu känner jag mig så tom och nedstämd när både hon och Han förlorat mitt förtroende.
  Hur ska jag någonsin kunna lita på dem igen?

Allting inom mig blir några grader kallare.
  Vad menade mamma?
  Vill jag ens veta det?
  Var pappa otrogen? Med moster... moster Ana? En moster jag inte ens visste existerade.
  Jag fortsätter läsa.

5/3-2001
De var de gröna ögonen.
Det var min före detta älsklings gröna ögon som var sista pusselbiten. Fercente är verkligen lik Raul och Luísa.
Allt är kaos.
Egentligen är jag inte förvånad. Det är skönt att äntligen få veta sanningen.
  Men sviken känner jag mig, och lurad. Alla stunder vi haft tillsammans... Hela tiden lurade de mig, de gick bakom ryggen på mig. Varje gång jag smekte hans nakna hud hade min systers händer också varit där. Tanken gör mig äcklad och nästan stum inuti.
Ana har mått rätt bra det senaste halvåret. Men nu har hon brutit ihop. Hon säger att det är för att hon hatar sig själv.
  Hon sa att hon förstår att hon har gjort någonting oförlåtligt, men sa att hon försöker be om förlåtelse i alla fall. Jag kan inte förlåta.
Jag vill flytta långt, långt härifrån.

6/3-2001
Jag tycker synd om lille Fercente. Anas och hans dotter. Ana mår så dåligt att hon inte kan ta hand om honom ordentligt. Om jag hade haft en någorlunda stabil ekonomi hade jag gärna tagit hand om Fercente. Men nu har jag ju inte precis det. En stabil ekonomi, alltså.

7/3-2001
Barnens pappa beter sig så barnsligt. Han säger att jag överreagerar. Jag har sagt till honom att det är slut, men han väntar bara på att jag ska förlåta honom och ta honom till mig. Jag hatar honom. Skönt att jag kickade ut honom. Men det hindrar honom inte från att ringa mig stup i kvarten.

8/3-2001
Jag har bestämt mig för att flytta till Porto och helt bryta kontakten med Honom. Jag vill inte att Raul och Luísa ska få veta vem deras far är. Vad han har gjort.

9/3-2001
Pappa säger att jag inte ska skilja mig. Enligt honom är Han den perfekte maken, trots att Han var otrogen. Han tycker att jag kan "dela med mig till min syster", som han uttrycker det. Jävla pappa.
Mamma är i alla fall på min sida. Skönt att någon är det.
Ana ångrar sig. Hon säger att hon hellre dör än att jag är arg på henne.

10/3-2001
Isabel var hos Ana idag och tog hand om Fercente. Isabel berättade att Ana verkligen, verkligen inte mår bra.
  Jag kontaktade psykiatrin och berättade om Ana.
  Hon måste få vård. Nu.
  Det kan inte vänta.

11/3-2001
Jag klarar inte av det här.
  Idag försökte Ana begå självmord.
  Isabel var hos henne, men gick ut med soporna och var borta i någon minut.
  När hon kom tillbaka hittade hon Ana medvetslös med massa tomma kartor ångestdämpande bredvid sig.
  Hon fick åka in till sjukhus och magpumpas.
  Jag klarar inte av det här, dagbok.
  Jag vet inte vad jag ska göra.
  Jag lider med henne, jag vill inte att hon ska må dåligt.
  Hon sa att hon vill dö.
  Jag sa att ingenting blir bättre om hon tar livet av sig.
  Hon trodde mig inte.

12/3-2001
Ana har bestämt sig för att adoptera bort Fercente. Hennes och hans, mannen som jag delat säng med i snart sju år, barn. Barnet som är både kusin och halvsyskon till Raul och lilla Luísa.
  Hon säger att hon aldrig kommer att kunna ge honom det liv han förtjänar.
  Jag hoppas att Fercente hamnar i en bra familj.
  Jag önskar att han hade kunnat bo hos oss.
  Ana ska läggas in på en psykiatrisk mottagning.
Jag har hittat ett inte alltför dyrt hus i Porto. Vi flyttar om fyra dagar.
Det är dags att börja ett nytt liv.

Fercente...
  Jag minns när vi satt vid middagsbordet och jag berättade om min första skoldag.
  "Jag har umgåtts med någon som heter Fercente", säger jag.
  Mamma stelnar till. "Sa du Fercente?"
  Mammas och moster Isabels samtal i julas.
"Hur skulle jag berätta? Det har gått femton år. Det känns som om det är försent."
  Alla gåtor får med ens en förklaring.
  I ögonvrån ser jag någonting i flyttkartongen som fångar min uppmärksamhet. Det låg under dagboken. Ett inramat fotografi med en spricka i glashöljet.
  Jag lyfter upp det och drar med fingret längs sprickan.
  Det föreställer mamma och en jämnårig, utseendemässigt lik kvinna. Mamma har en liten bebis i sin famn, det är nog jag. Raul, två år gammal, sitter mittemellan de båda kvinnorna. Och den andra kvinnan, som liknar mamma på pricken, har också ett barn i sitt knä. Barnet ser rakt in i kameran med sin klargröna blick. Ler och har skrattgropar. Och det finns ingen tvekan.
  Det är min pojkvän som sitter i min okända mosters knä.
  Det kan inte vara sant. Och ändå stämmer det så fruktansvärt väl.
  Fercente är min kusin och min halvbror.