Flera tusen ord

58 (år 2024)

År 2024
LUÍSA BERÄTTAR

Saker och ting kan ändras så fort.
För trettio minuter sedan hade Fercente varit min pojkvän. Nu var han min halvbror och min kusin.
Det skrämmande är att han ju varit min halvbror och kusin hela tiden.
Jag måste ringa honom nu.

Efter ett kort samtal bestämde vi oss för att träffas i Askparken vid vårt hemliga ställe tjugo minuter senare. Kanske märkte han att någonting var fel. Att min röst nästan bröts när vi talade med varandra.
Jag gick ut i hallen och stack armarna i min höst- och vårkappa. Den var mörkt, mörkt lila och räckte mig halvvägs ner på låren. Jag satte på mig skorna, stoppade dagboken och fotografiet i en tygpåse, tog cykelhjälmen från hyllan och gick ut.
En känsla av vår genomsyrade den friska luften. Jag drog ett djupt andetag och blev nästan yr av syret. Det var nära att jag ramlade på trappan. Allt kändes så surrealistiskt. Som i vissa drömmar. Där personer hamnar i fel sammanhang, men där det ändå känns helt logiskt just då, när man drömmer. Skillnaden var bara att det här kändes totalt ologiskt. Det var som om gräset färgats lila, himlen grön och träden blå. Och jag cyklade på den klargula, asfalterade cykelbanan med den gröna himlen som en jättelik kupa ovanför mig.
Från vår villa på Lönnlövsvägen tog det drygt tjugo minuter att cykla till Askparken. Jag lämnade villaområdet allt längre och längre bakom mig. Lämnade mamma, som alltid hade präntat i sina barn att säga sanningen medan hon själv förtvivlat ljugit för att glömma det förflutna.
Jag kom till Askparken ganska exakt tjugo minuter efter att jag ringt Fercente. I parken fanns en fin, asfalterad cykelbana som var skön att cykla på. Mjuk och för det mesta jämn, men här och var dök små sprickor, gropar och gupp upp och varje gång skramlade min cykel till. En urblekt cykel i vit färg var målad på banan.
Parallellt med cykelbanan löpte en gångväg. Jag såg familjer med barnvagnar, folk med hundar och ett par flickor i tioårsåldern som slickade på varsin glass. Glass i mars.
Det finns många små bortglömda vrår i Askparken. Vrår som finns kvar än idag. Som inte många hittar till. Jag svängde av på en liten, smal remsa stig som ledde till en liten öppning i växtligheten, som inte kommit så långt såhär års. När jag böjde undan grenarna var jag utom synhåll för parkens andra besökare. Stigen var nämligen svår att upptäcka om man inte visste att den fanns. Det var samma sak med de något glesare träden här. Men nu när jag kände till det var det hur enkelt som helst att hitta rätt. Jag hoppade av cykeln och ledde in den bland träden.
Fercentes och mitt ställe doldes bakom en mur av gröna blad. Inte såhär års. Men det fanns ändå så många grenar att ingen såg oss. När man kommit in genom porten jag tog, hamnade man i en liten glänta, väl dold, men där man kunde höra folks röster hur tydligt som helst. Därifrån fanns flera skogsgångar att välja mellan.
Lutad mot det marssömniga trädet i gläntan stod Fercente och bredvid honom stod hans silvergrå cykel.
Jag såg på honom och kände svindeln komma över mig nu när jag visste att det var min kusin och halvbror jag såg på.
"Hej", sa han och hans röst fyllde mig av pirrande värme. "Hur är det? Har det hänt något?"
Förmodligen såg jag förtvivlad, chockad eller förvirrad ut. Kanske alltsammans. Fercente gick fram till mig och rörde vid min arm.
Jag nickade.
"Kom, vi går till Silvergläntan", sa han.
Silvergläntan var en liten glänta lite längre bort genom de om sommaren lummiga gångarna. Den kallades så därför att där fanns en silverfärgad bänk. Vi gick genom de ännu inte gröna gångarna av träd och när vi kom dit satte vi oss på silverbänken. Här var det mer avskilt. Jag tog upp påsen ur cykelkorgen och plockade fram dagboken.
Fercente tittade på den utan att säga något. Han väntade.
Jag tog fram fotografiet istället.
Han stirrade blankt på det.
"Det där", sa jag och pekade på Ana, "är din mamma."
"Va?" fick han ur sig.
Jag räckte honom dagboken.
Han läste.
Sedan mötte han min blick. Mötte mina gröna ögon som hade varit ett av de där tecknen som mamma såg. Det avgörande.
Jag kunde känna hans chock och rädsla.
Stora tårar föddes i hans ögon och rann ner för kinderna. Jag drog efter andan och släppte taget för att gråta tillsammans med honom. Ömt la jag min högerarm om honom, och han tog inte bort den.
Här satt vi. Bror och syster. Kusiner. Pojkvän och flickvän.
Jag skulle just till och ge honom en lätt kyss för att trösta honom, men han drog sig undan.
"Du är min kusin", sa han. "Och halvsyster. Vi kan inte... Det är sjukt alltsammans. Min stora kärlek är..."
"Jag vet", sa jag. "Men... jag, jag älskar dig ändå."
Han svarar inte.
"Älskar du mig inte?" viskar jag då.
"Jo", sa han. "Men jag vet inte om jag klarar av... fan, jag har alltså legat med min halvsyster och kusin. Tänk om du skulle bli gravid nu. Fyfan..." Han mumlade tyst fram orden och lutade huvudet i händerna.
"Fercente", viskade jag.
"Vad ska vi göra nu?" sa Fercente. Nu rann tårarna obehindrat nerför hans kinder.
"Jag vet inte..." svarade jag dumt.
"När fick du reda på det här?"
"För inte ens en timme sedan", svarade jag.
Fercente slet förtvivlat i sitt hår. "Jag kunde ha vuxit upp med dig." Han såg så rädd och orolig ut. "Men... jag hade nog blivit förälskad i dig ändå." Han bet sig i läppen. "Är jag sjuk i huvudet? Finns det inte någon biologisk spärr som ser till att sådant inte händer?"
"Då är jag sjuk tillsammans med dig", sa jag. "Jag skulle inte kunna låta bli att attraheras av dig."
"Vad hände med min mamma?" frågade Fercente. "Har ni kontakt med henne?"
Hur skulle jag säga det här? "Din mamma är död. Hon... hon begick självmord."
Fercente såg ut att falla genom ett hål.
Jag greppade tag om hans handled. Kände hans puls slå. Den var hög.
"Jag tror jag får en panikattack", viskade Fercente.
Jag drog honom intill mig och kramade om honom. Vi satt så i flera minuter. Sedan sa han "Min mamma var som jag, eller hur?".
"Vad menar du?" frågade jag.
"Hon var deprimerad. Hon hade ångest. Var det inte så?"
"Jo", mumlade jag. "Hur visste du?"
"Jag kände det på mig, bara."
"Fercente", sa jag. "Vad ska vi göra nu?"
"Jag vill helst inte tänka på det", sa han och kysste mig ömt på munnen. "Nu är det som det är." Han reste sig, plockade upp sin hjälm ur cykelkorgen och satte den på huvudet. Det klickade till när han knäppte spännet runt hakan.
"Vad menar du med det?" frågade jag med svag röst.
"Jag älskar dig, Luísa", sa han och fällde upp stödet. "Glöm inte det."
Så hoppade han upp på cykeln och trampade iväg genom trädgången.
Och kvar på bänken satt jag.
Hur kan saker och ting förändras så snabbt?

Jag visste inte hur länge jag satt där på bänken. Kanske var det bara en minut. Eller så var det flera timmar.
Så småningom spände jag hjälmen runt huvudet, satte jag mig på cykeln och styrde hemåt. Pedalerna kändes ovanligt tröga och min kropp var en oformlig massa, tung som bly.
På något vis kom jag ändå hem. Jag parkerade cykeln i vårt lilla cykelgarage och gick upp för trappan till ytterdörren. Det första jag gjorde var att gå upp på mitt rum och lägga mig på sängen.
Det kändes som om jag skulle kunna sova hur länge som helst.
Jag låg där på sängen och allting snurrade. Taket i mitt rum kom närmare och närmare, och när det nästan snuddade vid min näsa åkte det upp igen. Och just som det nådde sin vanliga position sjönk det ner igen. Och fortsatte ner och upp, ner och upp. När det var nere hade jag kunnat sträcka ut handen och röra vid det, men min kropp var alldeles stilla. Helt uttömd på energi.
Och den enda som skulle kunna ladda upp mig på nytt svarade inte när jag ringde eller skickade meddelanden.
Jag slöt ögonen.
Jag var förälskad i min kusin som också var min halvbror.
Ohjälpligt och brutalt förälskad.
Och han älskade mig tillbaka.
Vi älskade varandra.